Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hilma Angered-Strandberg. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hilma Angered-Strandberg
han ögonen på en vacker trädgård under
vilkens skuggiga träd sitter tre damer. En är
tilltalande ung och blond och han börjar
fantisera . . . Utan att akta på gallergrindens
»varning för hunden» går han in, småleende.
Hunden rusar på honom och griper tag i kläderna
och ryggbastet, den blonda kallar på polisen.
Vår blåögde landsman fick sitt elddop!
Publiken intresserade sig icke för
författarinnans novellistik, och den bättrade ej upp
hennes ekonomi, ej heller hälsan. I den
ensamhet och avskildhet där Angereds dvaldes
—-de hade nu flyttat till Mösseberg — började
hon åter samla sig för en större uppgift.
Den psykologiska romanen »Hemma» utkom
1912. Där träffar man på svensken som
kommit tillbaka på ett ryck från USA. Först
ser han endast de många avigsidorna, men
till sist märker han att här vill han stanna, ty
detta är dock hans fosterland. Så såg också
Hilma Angered på vårt land, hennes kärlek
till det svenska var outrotlig.
Personerna i »Hemma» är väl studerade.
Den säkrast tecknade är en egenkär och
despotisk präst; dennes halvbror och motpol, en
idealist och sanningssägare —- författarinnans
språkrör ■—• är vackert tänkt men mindre
levande. Den sorten är ganska sällsynt på vår
jord. Romanen innehåller flera bondescener
tagna på kornet och handlingen är
konstnärligare sammanhållen än i »Den nya världen».
Författarinnan väntade sig ofantligt mycket
av denna bok på vilken hon arbetat flera år
— så gott som hennes svaga krafter det
förmådde, förstås. Ellen Key och Marika
Stjernstedt var inte njugga på beröm men Böök och
Landqvist och andra kritici tyckte dess
tendens oklar, även om de erkände dess
förtjänster. Hilma grät och rasade, ansåg sig
missförstådd och misshandlad och önskade
tillbaka Levertin »som tillät varje konstnär
att skriva enligt sin egen art». Hilma Angered
beundrade mycket Oscar Levertin såväl som
kritiker som prosaist: »Som härligt gnistrande
gammalt blodrött vin är ju hans prosa när
den tar sin flykt.» Men Hallström och
Strindberg stod hennes temperament närmare. En
tid ansåg hon utan gensägelse Strindberg som
Sveriges förnämste författare, sedan utdömde
hon helt hans dramatik som »urtråkig». En
tid var Heidenstam skalden numro ett.
Ledsamt nog kunde hon inte helt följa med vad
som skrevs hemma och hennes omdömen
växlade.
En färd till Schweiz och Nord-Italien gav
upphov till en liten resebok »På bygator och
alpvägar». (1915). Sedan blev det tyst kring
Hilma Angered där hon satt i det urledsamma
Mösseberg. Ellen Key skrev till mig: »Hilma
är slut, andligen men Hjalmar har utställt i
Göteborg ett par goda dukar».
Författarinnans ensamhet hade vidgats, om
man så kan säga, genom att hon under första
världskriget var intensiv tyskvän, medan hela
hennes vänkrets hörde till det andra lägret.
Varför? Säkerligen var detta dikterat av
hennes germanska sinnelag, men också därav att
hon alltid »tyckte upp-och nervänt» som hon
säger om sig själv. I brev från Ellen Key hette
det: »Hilma Angered, alltjämt i Mösseberg,
ömsom sjuk, är alls ej hjälpt med de 1 000
från Kraemer-fonden och är den mest
förblindade tyskälskaren i landet. (Allt som detta
stora, visa folk gör, är väl gjort), skriver hon
under belgierdeportationerna. Och hur hon
häver ur sig om England!»
Efter italienarnas avfall fick jag i min tur
följande temperamentsfulla utgjutelse: »Att
italienarna var världens ärelösaste pack sa
jag för i år sedan, då logo
tidningsredaktörerna överlägset, aldrig kunde en sådan
handling begås men så–Ja, nu är jag spänd
på utgången! De segra nog, fähundarna segra
alltid. Jag är kanske som du vet german. Har
upptäckt att jag är det — vilt. Du är förstås
latin-gallisk av dig. Men din journalistik från
Paris brukar vara så sund att nog anser du
väl ändå d’Annunzio som det jävulskt
äckligaste människofantasien kan utkläcka . . .
Gör detsamma för mig. Jag vill bara de ska
sluta fred nu och återgå till status qvo. Men
det gör de inte, lita på det. Mitt stackars
ensamma Tyskland — mot 5 stormakter och 2
småstater. Hög ära för fienden att krossa
tyskarna! Rysligt tänka att alla fabelaktiga
ansträngningar, som voro så nära att lyckas,
då Ryssland redan sviktade — och så med ens
kullstjälpta och det får börjas på nytt. Så
usel som mänskligheten nu blottat sig, trodde
inte en gång jag att den var — men minst
lögnaktig, minst ränkfull, mest redbar, utan
hyckleri finner jag germanen. Det är allt . . . Ska
vi aldrig träffas? Jag kunde ju resa litet. . .
Till Stockholm men där är för mycke löss och
stortjuvar för mig. . . en titt? Luftandet av
de nya fina klänningarna som jag fått av en
mångmiljonärska nästan en moralisk plikt.
Det är ljuvt att ej behöva gå och skylta
trångmålen, underkläderna ska vi inte tala om, mest
chiffon och siden som jag endast har glädje
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
