Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - T. E. Hulme. Av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. E. Hulme
han andra gången vistades en mycket kort tid
utan att avlägga examen. Han blev hellre
resonnör. Åren fore världskriget hade han
regelbundna tisdagsmottagningar i bostaden,
67 Frith Street i London. Regelbundet syntes
hos honom Jacob Epstein, skulptören som
chockerat med sitt modernistiska
Wilde-monument, Ezra Pound, utstigen ur sitt
triangulära vardagsrum, Wyndham Lewis,
samlande vorticistiska porträttuppslag,
Edward Wadsworth och C. R. W. Nevinson,
målare som förde vorticismen vidare efter
kriget, Gaudier-Brzeska, som kallades för och
uppträdde som den vildsinte Messias, Richard
Aldington —i sin imagistiska begynnelse — och
John Middleton Murry — en förstående men
aldrig deltagande betraktare. Här förkunnade
Hulme sin livsåskådning och sina program.
»Han kunde sparka en teori lika väl som en
karl om situationen fordrade det», har
Epstein sagt.
När kriget bröt ut, kom Hulme till
västfronten och avancerade snabbt i graderna.
Under en sjuktjänstledighet, då han
slut-redigerade sin Sorelöversättning, kom han i
C. K. Ogdens radikala studentorgan »The
Cambridge Magazine» i polemik med Bertrand
Russell, som företrädde en pacifistisk
ståndpunkt. Enligt Hulme bottnade pacifismen i
en romantisk framstegstro och en
övervärdering av livet på bekostnad av vissa »absoluta
etiska värden, som gör livet värt att leva».
Vid sidan av denna spekulativa överbyggnad
finner man ett klart ställningstagande i
dagsläget. Russell och pacifisterna trodde på den
tiden att ett segerrikt Tyskland skulle
utvecklas mot tolerant liberalism. Med fog kunde
Hulme anföra tvivel. Han pekade på Max
Schelers chauvinistiska pamfletter där tanken
på världsherravälde var refrängen. Hulme
antog att ett segerrikt Tyskland skulle påtvinga
de besegrade sin livsstil. Därför gällde det att
bidra till en fullständig seger över Tyskland.
Han var medveten om det offer hans
inställning krävde och försvarade kriget utan
att egentligen trivas med krigiska
sysselsättningar. Självuppoffring för heroiska,
»cor-neilleska», värden var den springande punkten
i den attityd, som han ville att människor
skulle hysa. Mer än de flesta andra »unga
döda» som slaktades likt menlösa offerlamm,
var han medveten om vad döden på slagfältet
kostade och var värd. Hans död blev det
konsekventa utropstecknet efter en oavslutad
mening — ett fragmentariskt livsverk.
12—Ord och Bild, 59 :e årg.
Herbert Read utgav efter hans död
»Specu-lations», London 1924, som rymmer hans
essayer, dikter och aforistiska fragment.
Denna bok gav Hulme ett posthumt
inflytande som inte minst har påpekats av Eliots
kommentatorer. T. S. Eliot träffade aldrig
Hulme men blev utsatt för indirekt påverkan,
som redovisas i studierna om Pascal och
Baudelaire. Hulme, som ansåg att hans
stundom bisarra livsföring inte hindrade en
helhjärtad anslutning till Church of England,
som talade om sin omvändelse i förtäckt
pre-rafaelitiska ordalag i dikten »Conversion»,
som framställde liberala och demokratiska
tendenser som farliga chimärer och som talade
om det poetiska språkets förnyelse och en
återgång till klassiska ideal, är en rigorös
föregångare till T. S. Eliot. Den klassiska
pessimism, som Hulme hävdade, fick stor slagkraft
på 30-talet. Michael Roberts gjorde därför en
insats då han i sin bok om Hulme inte bara
publicerade nytt material — tre dikter,
anteckningar om språk och stil och ett föredrag
om den nya poesien — utan även ingående
undersökte och i grunden kritiserade Hulmes
doktrin.
Filosofiskt utgår Hulme från Bergson.
Tillvaron är ett kaotiskt flöde i vilket människors
medvetanden ordnar mönster. Dessa mönster,
dessa verklighetsuppfattningar, är olika hos
alla människor. Emellertid utstansas olika
verklighetsklichéer som är typiska för olika
grupper. De grupperas i motsättningar som
mellan klassikern och romantikern, mellan
den religiöse och humanisten, mellan den
abstrakt konstskapande och den vitalt
konstskapande, mellan den som omfattar absoluta
värden och liberalen. Sorels motsatspar,
kapitalist och arbetare, intresserade honom
inte. När kontrasterande verklighetsbilder
råkar i konflikt i brytningstider, finns ingen
gemensam debattgrund, menar Hulme, som
därmed tar språnget från Bergson till Sorel.
Endast våld kan bli avgörande. Sorel ansåg
liksom Hegel att krig var den hälsosamma
lösningen av konflikter mellan stater. Det
var här Hulme hämtade argument mot Russell
och pacifisterna, men han föll offer för samma
otydlighet som Sorel. Våld och heroism är för
båda samma sak. Men det är dock en viss
skillnad mellan att skära halsen av sin nästa
och att dö för en ädel sak. På den ena sidan
kan Sorel och Hulme säga att våld utan
moralisk drivkraft är förkastligt, och på nästa
kan de förhärliga våldet för våldets egen skull.
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
