Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - T. E. Hulme. Av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teddy Brunius
Klassikern däremot vet att det finns en epilog
efter den poetiska flykten. Det finns en
ständig reservation i hans lyrik. Mot Swinburnes
varnande romantiska exempel ställer Hulme
den disciplinerade klassikern. Att dennes tid
randas, anser Hulme vara uppenbart.
Människans livsinställning har ändrats. Den
elizabethanska epokens litterära vitalitet
berodde på geografiska upptäckter som skapade
en ny livskänsla, framhåller Hulme. En
motsvarande nyorientering och blomstring på
nytt anar Hulme i sin egen tid. För en ny
livskänsla gäller det att finna en litterär form
som passar som handsken till handen.
Romantiken har spelat alla sina melodier. Plats för
en ny lyrik. »I prophesy that a period of dry,
hard, classical verse is coming.»
Det är ett underlag för imagismen. Dikten
skall förse språket med nya och friska bilder.
Metaforen är inte bara en dekoration, den är
det väsentliga i språket. Vers bidrar till den
visuella associationen som ger full mening åt
formuleringen, medan prosan har slappa
klichébilder. Det konventionella språket
mördar den omedelbara åskådligheten. Diktens
uppgift är att utveckla språket, att skapa en
intensiv meningsupplevelse åt nya möjliga
kombinationer. Det gäller, säger Hulme, att
»always seek the hard, definite, personal
word». Dikten skall vara ett knytnävsslag av
chockerande nyhet och friskhet. »All poetry
is an affair of the body — that is, to be real
it must affect body.»
I den imagistiska kretsen ansåg Hulme att
dikt skulle vara för ögat snarare än för örat.
Pound betonade de dansande rytmerna, den
musikaliska allusionen. F. S. Flint, en tredje
pionjär arbetade på den nya kadensen, en
rytm utan versfotstramp, med det talade
språkets direkthet. Hos Eliot uppgår dessa
tendenser i en enhet. Han konsoliderade dessa
nyvinningar, utnyttjade de färska
kombinationerna av ord och de direkta bilderna för
doktrinen om det objektiva korrelatet, att en
känsla beskrivs bäst om man talar om vad
som föreligger som incitament för känslan i
stället för suggestiva parafraser; men Eliot
övergav talspråkskadensen som odlades av
imagisterna för rytmiska scheman av klassiskt
alluderande karaktär.
Prosan är ett museum som förvarar
poesiens gamla vapen, säger Hulme. »Each word
must be an image seen, not a counter.» Prosan
nyttjar de poetiska nyvinningarna och
försliter dem. Ett språk i utveckling har en effektiv
lyrik. »Prosaförfattaren släpar meningen efter
sig i trossen. Poeten får den att resa sig och
smälla till en.» Hos Hulme är prosans mening
den som i semantiken kallas denoterande,
medan poesien utöver denna har en
konnote-rande mening, en upplevelse av
handlingsberedskap, åskådlighet och intensiv känsla. Den
nya lyriken spelar just med ord som ger
inci-terande upplevelser, en rik meningstotalitet
och inte direkt entydighet mellan avsändare
och mottagare.
Att hålla en dikt i sträng regelbunden vers
är för Hulme som att sätta ett barn i rustning.
Den nya dikten skall enligt Hulme vara mer
som skulptur än som musik, plastisk och
visuell. Den yttre formen är som skal på ägget.
Vid en viss tid kan det vara bra med skal som
skyddar och får innehållet att utvecklas. Men
det kan bli en konstlad ekipering. Den
sjungande impressionismen och den mekaniska
versen är inte den nya lyrikens dräkt. Det är
på tiden att skalet spricker, utropade Hulme
i ett föredrag 1914.
Skalet har knäckts och utvecklingen liar
gått vidare. Hulme bidrog till den men man
har gått förbi honom. Pounds
palimpsesttek-nik har konsoliderats av Eliot, och lyriken har
fått en ny rustning, en komplicerad form som
kan kväva många upplevelser. En återgång
till det visuella kan kanske vara ett
hälsotecken. Efter bildkaos, som varit den moderna
lyrikens eftersläpning, finns alltid möjligheten
att nå kontakt med Hulmes imagistiska
disciplin.
Betecknande för Hulmes metaforteknik är
att han preciserar bilden, begränsar dess
omfång till skillnad från romantikern, som
liknade sina små känslor vid väldiga företeelser
för universum. Hulme gick den omvända
vägen. Månen blev ett rödbrusigt ansikte,
havsvinden en rädd pojke som visslar när
han nattetid går över kyrkogården. Det kan
tydas som ironi, eller som människans
fåfänga behov att göra sitt ödsliga universum
hemtrevligt.
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
