Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gudrun Osvivrsdotter. En kvinnogestalt i en isländingasaga. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Q u br un Ösvivrsdotter
enda sak, som Kjartan och jag inte äger
gemensamt», sade han. Kj artan såg på Hrevna
och sade, att han tyckte det klädde henne
bra. »Jag tror det vore bäst, att jag rådde
om både huckle och mö», sade han. -—–-
Kj artan och Kalv läto därefter draga sitt
skepp opp på land och bona om det för vintern.
Därpå drog de hem var till sitt för att jula,
Kj artan till Hjardarholt, och Kalv opp till
Nordlandet. Men på Hjardarholt blev det
ingen riktig julglädje. Kjartan var fåordig hela
vintern, och ingen fick stort tala med honom.
Olav Påfågel, hans far, tyckte det var stor
skada.
Efter jul red Kjartan opp till Nordlandet
för att gästa hos Kalv. Här friade han till
Hrevna. På sommaren stod bröllopet, och
i brudgåva gav Kjartan Hrevna det
gull-sömmade huvudklädet, som kungasystern
Ingibjörg förärat honom till brudgåva åt
Gudrun.––-
Olav Påfågel på Hjardarholt och Osvivr
på Laugar försökte i det längsta rädda
sämjan och freden mellan de två gårdarna och
bibehöllo sin gamla sedvänja att var sin höst
bjuda till gille. Också Bolie visade sig
försonlig. Vid det första gillet, som hölls på
Laugar, erbjöd han Kjartan en präktig
hästflock. Men Kjartan vägrade att ta emot
gåvan. Därmed hade förolämpningarnas och
förödmjukelsernas lavin börjat rulla. Att
avvisa en erbjuden gåva var nämligen på
forntidens Island en svår förolämpning. Vid nästa
gille, som gavs på Hjardarholt, blev Kj artans
svärd, konung Olav Tryggvessons
avskedsskänk stulet. Stölden skedde inte för vinnings
skull, utan för att tillfoga ägaren den
förödmjukelsen att inte längre kunna prunka med
kungagåvan. Efter nästa gille, på Laugar,
var Hrevnas gullsömmade huvudkläde
försvunnet, och Gudrun sökte knappast
förhemliga, att det var hon som lagat, att Hrevna
aldrig mer skulle kunna pryda sig med en
gåva som varit avsedd för en annan.
Nu var måttet rågat, och Kjartan beslöt
att tillfoga Laugarborna en förödmjukelse,
som sent skulle glömmas. Och nu ramlar
sagan plötsligt från romantikens höjder ned
till den plumpaste bondska verklighet.
Efter jul samlade Kjartan folk, sextio man
fick han ihop, tog med sig tält och livsmedel,
men sade ingenting till sin far om vad han
hade i sinnet. I spetsen för sitt manstarka
följe drog han upp till Laugar. Där lät han
sina män sitta av och befallde somliga att
vakta hästarna, andra att resa tälten. »På den
tiden», heter det i sagan, »var det vanligt, att
avträdet var utanför och ett gott stycke från
gården, och så var det även på Laugar.
Kjartan lät nu besätta alla dörrar och hindrade
folket i gården från att gå ut, så att de
tvingades att göra sitt tarv inomhus i tre dygn.
Därpå red han tillbaka till Hjardarholt och
hans 60 följesmän var och en hem till sitt.»
För detta slag av krigföring hade
fornisländskan en särskild teknisk term, så att
säga: det hette att dreita någon inni. Dreita är
en transitiv avledning av det intransitiva drita,
som betyder göra sitt tarv. Dreita någon inni
betyder alltså: att tvinga någon att drita
inomhus. Då det fanns ett särskilt uttryck för
saken, ligger det ju nära att förmoda, att
Kj artans tilltag inte var någonting alldeles
enastående i den isländska forntiden. Själv
vet jag emellertid bara ett ställe till, där det
omtalas, nämligen i Sturlungasagan. Men att
ha tillgripit det som straff för en älskad
kvinnas förmodade trolöshet, det torde
Kjartan Olavsson vara ensam om, och man måste
ju säga, att av en av den fornisländska
litteraturens ridderligaste gestalter hade man inte
väntat en bedrift av detta slag.
Kjartans far, Olav Påfågel, var också illa
tillfreds med sonens hämndefärd. »Men
Torgerd, hans moder, sade, att hon kunde inte
klandra Kjartan. Laugarfolket hade
förtjänat denna förödmjukelse och en ännu
större, sade hon.» Den, som djupast kände
skymfen, var Gudrun, fast hon sade minst
om saken. Och när Kjartan kort därpå även
på annat sätt lät Laugarfolket känna sin
övermakt, då blev hennes beslut oryggligt:
Kjartan måste dö.
Liksom i så många andra episoder i
Lax-dalingarnas saga finner vi också i kapitlet om
Kj artans död en egendomlig blandning av
trovärdig isländsk vardagsverklighet och
riddareromantik.
Kjartan hade ett ärende opp till en gård
vid Gilsfjorden och är på väg dit opp med
endast en man i följe. På ditvägen träffar
han en kvinnsperson med det upplysande
namnet »Talträngda Torhalla».
»Vart skall du rida», frågade Torhalla.
Kjartan svarade, att han skulle till en gård
oppe vid Gilsfjorden.
»Vilken väg skall du rida», frågade Torhalla.
»Bortvägen skall jag rida genom
Sälings-dalen och hemvägen genom Svinadalen»,
svarade Kjartan.
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
