Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Gudrun Osvivrsdotter. En kvinnogestalt i en isländingasaga. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gudrun Osvivrs dotter
»Det frågar du inte, för att du inte redan
vet det, mor», svarade sonen. »Den heter
Tunga.»
»Vem bor där», frågade Torgerd.
»Det vet du mor», svarade sonen.
Då drog Torgerd en tung suck.
»Förvisso vet jag, att där bor Bolie, er
brors baneman, och mäkta olika era fäder
har ni blivit, om ni inte vill hämnas en sådan
bror, som Kj artan var. Så skulle inte Egil, er
morfar, ha handlat. Nu kan vi vända tillbaka,
för mitt ärende var att påminna er om detta.»
»Inte kan vi skylla på dig mor, om det faller
oss ur minnet», svarade sonen.
*
Den följande sommaren samlade bröderna
folk till hämndefärd mot Bolie. Nio man blevo
de tillsammans, den tionde var Torgerd.
Bröderna sökte förmå henne att stanna hemma.
»Detta är ingen färd för kvinnfolk», sade de.
Men hon svarade, att hon ville vara med.
»Jag känner bäst mina söner, och vet, att de
behöver någon, som driver på», sade hon.
Sent en kväll bryta de opp, och fram mot
morgonen voro de framme vid den säter i
Sälingsdalen, där de visste, att Bolie uppehöll
sig. Den enda, som var hos Bolie i säterstugan
var Gudrun. Hon var vid denna tid med barn.
Bolie och Gudrun vaknade vid bullret, då
Hjardarholtsborna hoppade av hästarna. Då
Bolie förstod, vad det var fråga om, sade han
till Gudrun att gå ut och bort från sätern.
Det blev nog ett sådant möte där i stugan,
att det inte skulle bli något nöje för henne att
vara med, sade han. Gudrun svarade, att hon
trodde inte, att det skulle hända någonting,
som hon inte tålde att se, men Bolie sade
ifrån, att nu ville han råda. Gudrun gick alltså
bort från sätern, ned till en bäck och tog itu
med att tvätta linnekläder.
Bolie var nu ensam i sätern och rustade sig
till en kamp, som han visste skulle bli hans
sista. Då han redan stod lutad mot en vägg
med ett spjut genom livet — den som kastat
det hette Helge Hardbeinsson — då kom
Torgerd in i säterstugan. Grundligt måste de
göra sin sak, sade hon. Mellan huvudet och
bålen skulle yxan gå. Hennes son Steintor
gav Bolie ett hugg över halsen, så att huvudet
for av. Torgerd önskade honom lycka till
hans händers verk. Nu skulle Gudrun ha
arbete en stund med att reda Bolies röda
lockar, sade hon.
I detsamma kom Gudrun upp från bäcken.
Hon gick fram till männen, som stodo i en
skock utanför säterstugan. Över sin kjol hade
hon knutit ett förkläde med blått mönster och
frans nedtill, upplyser sagan. Hon frågade,
hur det hade gått inne i stugan. Helge
Hardbeinsson gick fram till henne, lyfte en snibb
av förklädet och torkade blodet av spjutet,
som han genomborrat Bolie med. Gudrun
såg på honom och log.
Då sade en av Kj artans bröder: »Detta är
omänskligt och grymt gjort.»
Helge Hardbeinsson bad honom att inte
förtörnas: »Jag anar», sade han, »att bakom
det förklädet bor min baneman.»
Finge man tro sagan, så blev Helge
Hardbeinsson sannspådd. Den ofödde bakom
Gudruns förkläde kom året därpå till världen
och fick efter sin far namnet Bolie. Fjorton år
senare, då han var myndig, skall ■— enligt
sagan -—■ Helge Hardbeinsson ha fallit för
hans svärd.
Detta bär snarare diktens än verklighetens
prägel. Över huvudtaget är hämndetågen de
isländska släktsagornas stora paradnummer,
men de är ingalunda det, som ge dessa sagor
deras värde.
Sitt värde ha dessa sagor för oss främst
genom de levande och åskådliga bilder av
nordiskt forntidsliv, som de är så fulla av, och
varav vi i det föregående sett några exempel.
Men de ha ett knappast mindre värde genom
de inblickar i våra förfäders tanke- och
känslovärld, som de också kunna erbjuda. I
skildringen av Bolies sista kamp ha vi sett ett
exempel härpå. När Bolie säger till Gudrun,
att här kommer att ske saker, som det inte
kunde bli något nöje för henne att se, svarade
hon, att hon trodde nog, att hon tålde att se
det som skulle hända. Vad menade Gudrun?
Att kampen mellan Bolie och en niodubbel
övermakt måste sluta med Bolies fall, därom
kunde hon inte gärna hysa det minsta tvivel.
När Gudrun uttalade dessa ord, talade hon
som kvinna, en kvinna som älskat Kj artan
och ingen annan. Vad hon skulle få se, var
att hennes make fick sina gärningars lön för
att han med svek skilt henne från den hon
älskade.
Detta är det ena av de två ställen i sagan,
där läsaren får denna inblick i Gudruns inre
värld. Det andra stället är på en av sagans
sista sidor.
Bolie har blivit hämnad. Efter honom har
Gudrun tagit en fjärde man, Torkel Eyjolvsson,
som hon, liksom den andre i ordningen, Törd
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0217.html
