Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Drag av primitiv övertro hos forntidens greker och romare. Av Nils Lundqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drag av primitiv övertro hos forntidens greker och romare
chis vid Svarta Havet, än landskapet
Tessalien i n. ö. Grekland. Den lärde skalden
Lucanus, som sällan ger sig ro, innan han
delgivit läsekretsen hela sitt imponerande
kunskapsförråd, bjuder i sjätte sången av
sitt epos om inbördeskriget mellan Cæsar
och Pompeius en i detaljerna medvetet
utbroderad men i huvuddragen dock
upplysande skildring av en ryktbar tessalisk
trollkvinnas hantverk. Råvarorna till
trollbrygden fick hon främst från de
döda^Ty-piskt nog var hon ivrig att smyga sig till
att från en på dödsbädden liggande yngling
raka av kindernas kraftfyllda skäggfjun och
hårets svallande lockar. Späda barn var
hon snar att snappa bort, då hon av dessas
blod och askan av deras förbrända kroppar
kunde vinna kraftig medicin. Av
blixtnedslag dödade människors aska var för häxan
också mycket användbar. Korsfästa
miss-dådares lik voro lika tjänliga för ändamålet
som i regel lättåtkomliga. Sak samma gällde
liket av en självspilling, som hängt sig; dock
gällde det härvid för häxan att om möjligt
med tänderna lösa upp rännsnarans knut.
Lyckades hon sedan att tvinga en likätande
varg att släppa sitt käktag i ett köttben
av ett kadaver, hade hon i benknotan
råämne till en verklig kraftmedicin. (Jfr
Horat. Epod. 5. 23:» ... ossa ab ore rapta
ieiunae canis» . . .).
En synnerlig kraft ansågs också innebo i
en liten snigelstor fisk, kallad echeneis
(= skeppshejdåren), som genom att suga sig
fast vid ett skeppsskrov troddes kunna
hejda dess fart. Orm- och drakögon, skinnen
av särskilt giftiga ormarter och askan efter
fågel Fenix voro mycket eftersökta
substanser för frammanande av döda.
Trolldomsarsenalen fullständigades av giftiga
örter och av blad och grässtrån, som häxan
genom »nykter» spott gjort giftförande.
Häxan i fråga blir enligt Lucanus’ berät-
1 Lucan. VI 561: . . . »Hominum mors omnis
in usu est» = lik, av vad slag de vara må, äro
användbara.
telse ombedd av en hög romersk officer,
f. ö. Pompejus’ egen son Sextus, att med
hjälp av ett »dödsorakel» sia om den
följande dagens avgörande fältslag, den
ödesdigra drabbningen vid Farsälus.
Efter att av de nyss nämnda
ingredienserna ha lagat en mäktig brygd skrider
häxan till verket. Vid dödsoraklet är det
en avlidens ande, som kallas upp från
dödsriket för att sia om kommande öden. Det
är ett lämpligt lik häxan nu skall söka. Hon
går med tassande steg, som skrämma på
flykten likätande fåglar och vargar, fram
över ett fält, där en skärmytsling nyligen
utkämpats. Där letar hon upp en ung
soldat, vars ande hon sedan i sitt hemliga
tillhåll, en av täta idegranar överskuggad
bergsklyfta, manar fram till att för den
rysande romerske officeren lyfta den slöja,
som dittills dolt stundande olycksöden.
Berömd är den trollbrygd, med vars
hjälp den trollkunniga prinsessan Medea
från Kolchis gjorde sin svärfar, kung Aison,
ung på nytt. Brygdens beståndsdelar voro
bl. a. allsköns svåråtkomliga naturföremål
från avlägsna länder men också en hel del
inhemskt smått och gott av tydligt avsedd
homeopatisk verkan: nyss ömsat ormskinn,
levern av den snabbfotade hjorten,
huvudet av den erkänt seglivade kråkan,
inälvor av en »gestaltskiftande» varulv.
Slutligen tillsattes också rimfrost, insamlad vid
fullmåne. Det förtäljes i Ovidius’ berättelse
om Medeas häxkittel som bevis på brygdens
kraft, att en torr olivgren, som doppats
däri, ögonblickligen slog ut i blad, blom
och frukt. Fastän framställningen i den
ovidianska metamorfosen delvis smakar
arkaiserande konstruktion, är det
homeo-patiska draget alldeles omisskännligt. På
tal om det ömsade ormskinnet må betonas,
att skinnömsning synes ha betraktats inte
bara som en symbol för utan också som en
verklig förutsättning för livskraftens
bevarande och förnyelse. Betecknande är den
i Vergilii Aeneid II 469 sqq förekommande
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
