- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
212

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Drag av primitiv övertro hos forntidens greker och romare. Av Nils Lundqvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nils Lundqvist

parallellen mellan Pyrrhus och ormen:
»nunc positis novus exuviis nitidusque
iu-venta = »förnyad och strålande av ungdom
efter att ha bytt skinn.»

Och Augustinus frågar retoriskt De
Civi-tate Dei VIII 15: »Quis (hominum) diu
vivendo (aequabitur) serpentibus, qui etiam
deposita tunica senectutem deponere atque
in iuventutem redire perhibentur?» Han
fastslår alltså, att människan i fråga om
livslängd överträffas av ormarna, som
genom skinnömsning bli unga på nytt.

Häxors jakt på barn nämndes. Folktron
härom belyses i följande berättelse av
Petro-nius. Jag citerar: »Men nu skall jag berätta
för er något hemskt av bara den! När jag
ännu hade håret långt, hände sig att en
liten gosse dog, en den allra som raraste. Då
nu den stackars modern begrät sin gosse
och de flesta av oss andra inte hade långt
till tårarna, hörde vi rätt vad det var häxor
gnissla och gny därutanför. Det lät alldeles
som när en driven hare blir huggen av en
jakthund. Vi hade då för tiden i huset en
kappadocisk slav, en lång drasut, en orädd
en och väldigt stark; han kunde ledigt
handskas med en folkilsken tjur. Han springer
oförfärat utom dörren med draget svärd och
vänstra handen väl omlindad. Därute
ränner han nu svärdet igenom något, som tog
sig ut som ett kvinnfolk, peppar, peppar[1
Det enda vi hör är ett jämrande läte, men
några häxor ser vi minsann inte skymten av.
Men in kommer vår bjässe rusande och
vräker sig raklång på sängen, och blå och gul
var han över hela kroppen, som om han
varit mörbultad. Det var förstås den onda
handen, som tagit vid honom. Vi låste porten
och satte oss till vårt arbete igen. Men när
modern skulle ta gossens döda kropp i sina
armar, så var det i stället en halmknippa
hon rörde vid. Den hade inget hjärta, inga
inälvor, nej, rent utav ingenting. Nej, för
häxorna hade varit på den döda pojken
och lagt dit i stället en bortbyting av halm.

1 Latin: Salvum sit, quod tango!

Och det här får Ni allt lov att tro: se, det
finns kvinnfolk, som vet mer än andra, och
som har makt i mörkret och som kan vända
opp och ner på allting. Men den där långa
drasuten vart sedan inte sig lik efter den
betan. Och vad mer är, han vart spritt
galen och dog om ett par dar.» — Här kan
påminnas om den vidskepliga tron på
förekomsten av vampyrartade nattfåglar
(stri-ges), som sögo blod från späda barn, men
som man kunde hålla på avstånd genom att
lägga vittörnekvistar i barnkammarens
fönster (Ovid. Fasti VI).

Varulvsmotivet har i förbigående redan
blivit nämnt. Förvandlingen av människa
till djur genomgår som ofta återkommande
motiv den grekiska myten och sagan. Även
gudarna uppträda i myterna mången gång
i djurgestalt: Europa och tjuren, Leda och
svanen äro allbekanta episoder. Dessa och
andra liknande myters tänkbara samband
med theriomorfistiska kulter kan man här
bortse från. De förvandlingar av människor
till djur, som förekomma i Ovidius’
Metamorfoser, ha i regel bestående resultat och
förorsaka inte någon människonaturens
urartning i skrämmande bestialisk riktning.
Varulven åter, vare sig han framgick ur
förtrollning utifrån eller av ett självvalt
hamnbyte,1 hade en prägel av
ondskefull-het, som ger hans typ en särställning. Från
Petronius är den varulvsberättelse
hämtad, som jag nu skall återge — att börja
med i sammanträngd redogörelse, sedan
ord för ord efter texten. En frigiven
berättar från sin tid som slav, att han var
god vän — delvis alltför god vän —- med
en krögarfamilj, som hade ett landställe.
Den äkta mannen dog, och då ville vännen
—slaven fortast möjligt besöka sorgehuset
för att erbjuda sina väntjänster. Och nu får
berättelsen övergå till direkt anföring:

1 Jfr Verg. Ecl. VIII 97 sqq: »his (sc.
vene-nis) ego saepe lupum fieri et se condere silvis/
Mærim, . . . vidi». Moeris var en trollkunnig
herde.

212

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free