Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Drag av primitiv övertro hos forntidens greker och romare. Av Nils Lundqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Lundqvist
I ett grekiskt tragedifragment läses: »Må
han (= syndaren) ej understå sig att
samtidigt med mig offra till gudarna eller göra
sin farkost segelfärdig till havsresa i mitt
sällskap!» — Makternas misshag var lätt
väckt. Redan ett mindre vanligt mått av
mänsklig framgång kunde framkalla
makternas missunnsamma ogillande. Den s. k.
nemesis (vé[ieoic;) torde väl egentligen ha
inneburit gudarnas ingripande mot alltför
stora rubbningar i den ursprungliga
tillskiftningen av mänskliga livslotter. Om
framgången därtill alstrade övermod och
hänsynslös framfärd, var mycket säkrare
hemsökelse att vänta. Den risk
människobarnen löpa redan genom en hejdlös
tillväxt i rikedom och makt, betonas ofta
även i litteraturverk av allvarligt
resonerande innehåll. Bekant är sentensen (Lucan.
I 81 sq.): »In se magna ruunt; lætis hunc
numina rebus /crescendi posuere modum» =
»det (alltför) stora orkar ej uppbära sin
egen tyngd; se där den gräns makterna satt
för lyckans tillväxt! —» Samma tankegång
präglar symbolen ’kolossen på lerfötter.’
Den horatianska sentensen (Od II x) om
de höga tornens våldsammare fall och om
blixtens benägenhet att för nedslag välja
just bergstopparna hör också hit. — Om
själva den oupphörliga framgångens risker
vittnar Polykrates’ öde som Herodotos i
bok III förtäljer utan några moraliserande
betraktelser över hans hänsynslösa
manövrer mot sina bröder och hans allmänna
politiska aggressivitet, vari han ju visar sig
vara en äkta son av en hård tid. Den
tillgjort förnumstige romaren Valerius
Maximus säger om Polykrates, att dennes
omätliga rikedom och glänsande livsföring med
allt skäl väckte själva gudarnas
missunn-samhet. Om något fräckt övermod säges
ingenting: det heter om P-s, att alla hans
böner till gudarna möttes av vederbörligen
erkänd bönhörelse; dock betonas, att hos
honom vilja och kunna alltid följdesåt. Mot den
länge obrutna följden av framgångar ställer
författaren i oförmedlad, skärande kontrast
P-s slutliga öde, marter döden på korset.
Den romerske kvasifilosofen har sannolikt
av sitt tema — om lyckans obeständighet
—-låtit locka sig till ensidig renodling av
motivet. Den episkt objektive Herodotos
omtalar, att P-s på inrådan av sin gode vän
konung Amasis av Egypten kastade i
havet en dyrbar ring för att genom detta
kännbara offer dämpa makternas
missunn-samhet men att gudarna genom att låta en
fångad fisk bringa ringen åter till P-s
uppenbart visade sin oblidkelighet, varpå Amasis
offentligen uppsade vänskapen med den
undergångsmärkte. Belysande för den fara,
som hybris (fy den av framgång
alstrade förhävelsen, innebar för både
syndaren och hans omgivning är följande sägen, av
Cicero meddelad De Oratore II352 sqq. Den
lyriske skalden Simonides hade åtagit sig
att mot ett visst arvode skriva ett segerode
åt en knytnävskämpe. Uppgiften löste
skalden så, som i denna poetiska genre var
tradition: blott en del av odet kom att
handla om segraren, medan större delen
ägnades bröderna Castor och Pollux, den
sist nämnde boxarnas skyddspatron. I
stället för att känna sig hedrad av
sammanställningen med gudasönerna fattade den
uppblåste nävkämpen humör och vägrade
spotskt att betala mer än en bråkdel av
honoraret: resten av summan vore det
Cas-tors och Pollux’ sak att erlägga, inte hans.
Att de himmelska förstodo både att straffa
förhävelsen och att löna en dem ägnad
hyllning blev uppenbart, men också att
stor risk ådrages genom bordsgemenskapen
med bespottaren. —• Den dag var inne, då
i boxarens festprydda sal segern skulle firas.
Simonides var för skams skull inbjuden men
hade fått en undanskjuten plats. Plötsligt
kommer en slav in och säger Simonides, att
två ryttare av förnämt utseende höllo ute
på gårdsplanen, där de genast ville träffa
honom. Han lämnar salen, men
gårdsplanen finner han mörk och tom. I stället för
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
