- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
217

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Drag av primitiv övertro hos forntidens greker och romare. Av Nils Lundqvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Drag av primitiv övertro hos forntidens greker och romare

neboende naturanlag, var en blick, ett öga
med magiskt avvärjande makt i sig, Mynt,
såsom särskilt utsatta föremål för avund,
buro i äldsta tid ofta ett öga som emblem,
likaså dryckesbägare, de ökända
förmedlarna av rus eller förgiftningsdöd. Från
antiken intygat är också bruket att på fartyg
kring förstävens ankarklys måla en
ögon-liknande inramning.1 Särskilt som skydd för
barnen mot den onda blickens förhäxande
makt användes bärbara amuletter,
upphängda i ett snöre kring halsen. Mycket
verksamma ansågos fallosformade sådana
vara. I brist på amulett kunde man reda
sig med avvärjande fingerställningar: man
lät t. ex. tummen sticka fram mellan den
knutna handens pek- och långfinger, eller
också sträckte man fram lill- och
pekfing-fingret som två horn, riktade mot den för
ond blick misstänkte. Uttrycket »hålla
tummen för någon» (lat.: pollicem premere)
torde anknyta till den förra
skyddsmodellen. I Syd-Europa är tron på det onda ögat
(ital.: malocchio) ännu gängse. Den kände
politikern Francesco Crispis framgångar
som statsman, parlamentarisk debattör och
duellant tillskrevos rätt allmänt hans
egenskap av s. k. jettatore (= en, som kastar
förhäxande blickar).

Gengångartron är lika allmänt utbredd
som urgammal. En speciell form av denna
tro röjer sig i fruktan för de s. k. erinyernas,
lat. furiernas, hämndegudinnornas
oblidke-liga hemsökelse. Ursprungligen torde
nämligen dessa ha helt enkelt uppfattats som
andarna av mördade föräldrar, vilka i
saknad av naturliga hämnare måst taga
hämnden i egna händer. Fallet Orestes,
fader-hämnaren, som efter mordet på modern,
den blodskuldstyngda Klytaimestra, för-

1 Enligt Liddell & Scott skall Philostratos
792 ha en så lydande passus, ögonskenligen citat
från ett jambiskt parti av ett drama: ß/.ooupcitq
y.azà TZfiwpav (><p>%aX;iolq olov ßXé-rsi — blicken
liknar den ur de hemska ögonen i ett skepps
förstäv.

följes av erinyerna, är det i den grekiska
hjältesagan mest berömda och synes därtill
vara av en ursprunglig typ. Erinyernas
övriga funktioner kan jag här lämna därhän. —
Tron att den mördades ande förföljer
mördaren och att därvid den mördades kropp
bistår anden, ger förklaringen till det
brutala bruket att vid mord stympa liket eller
nagla fast det: man ville så hindra den
mördades ande att effektivt taga hämnd.
Stympningsseden lär ännu leva kvar i
Grekland. Att den, som ej fått vederbörlig
begravning, plägar gå igen, är en vida spridd
folktro av urgammalt datum. Språkligt
spår av denna gengångstro är termen
’jord-fästa’ den döde. Att en mördad oftast fick
ligga obegraven, är givet. Här följer nu en
gengångarberättelse, meddelad av Plinius
d. y., som säger sig tro på sina sagesmäns
pålitlighet och betrakta episoden som ett
bevis för spöktrons rimlighet. I Athen,
berättar han, fanns ett storståtligt hus, som
emellertid dess värre var vanryktat som
hälsovådligt. Det förhöll sig nämligen så,
som följer. Under nattens tystnad förnams
därinifrån slammer av järn, som
småningom kom allt närmare. Snart nog hörde man
på nära håll, att det var bojor, som rasslade.
Strax därpå visade sig ett spöke: en i
hand-och fotbojor fjättrad gubbe med långt
skägg och ett tovigt hår på ände. Efter den
synen kunde folket i huset inte få en blund
i sina ögon, eftersom minnet av spöksynen
aldrig släppte sitt tag. På sömnlösheten
följde sjukdom. Döden kom som slutet på
mattigheten och på en skräckstämning, som
stegrats till det outhärdliga. Länge stod
huset öde; förgäves utbjöds det till salu
eller att hyra. Slutligen fick filosofen
Athenodoros vid ett besök i staden höra, hur det
var fatt. Trots husets vanrykte eller
snarare på grund därav hyrde han det. Så kom
första aftonen. A. låter bädda åt sig i ett
rum, tjänarna skickar han i säng i en helt
annan del av det stora huset. Han tänder
ljus och sätter sig att skriva, med tankarna

217

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free