Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Helge Krogs dramatik. Av Erik Vendelfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik V e n d el f el t
därefter mannen som »gentleman», vilken i
enlighet med ^ sina manliga »hedersbegrepp»
hjälper och beskyddar kvinnan; han
bemantlar sålunda sin fula manipulation med vackra
ord som han själv pryder sig med. Men Krogs
hjältinnor vill inte bli beskyddade, de vill
vara fria och självständiga och stå på jämlik
fot med männen. Det är därför de, på ett
för den oinvigde ganska förbluffande sätt,
så häftigt vänder sig mot dessa gamla
invanda gentlemannabegrepp. Bäst kommer det
fram i Treklang. Emil visar där att han
ingalunda har något emot att företa en utrikes
resa med Agnete på sin egen bekostnad, men
han vägrar absolut att göra det på hennes.
Agnete svarar då att »det er omtrent det
styggeste jeg i hele mitt liv har hørt noen
si!» och bryter ut mot den s. k.
ridderligheten: »Du ville føle deg som en gentleman!
. . . Åh, disse perverse æresbegrepene
mann-folk av din såkalte forfinede type går
omkring med! Dere syns det er flotte saker, dere
gjør dere til av dem, pynter dere med dem,
vifter med dem! Og så er de jo i virkeligheten
bare ... en slags forgylte beholdere for all den
dumheten og lumpenheten og tarveligheten,
som dere eliers ikke ville vite hvordan dere
skulle få gjemt vekk ...»
De sociala och erotiska problemen hänger
sålunda ihop, och Krog skiljer dem heller
inte åt. »I mine skuespill», säger han,
»eksperi-menterer jeg på skjæringslinjene mellom
le-vende menneskers sosiale og deras erotiske
konflikter, slik de skråner inn i hverandre».
Också för den ekonomiskt oberoende
kvinnan — och det är henne Krog i regel skildrar,
helt enkelt därför att det är henne han bäst
känner till —• måste ju frågan om frihet och
tvång inom kärleken vara aktuell och
påträngande. Tvång kan ju utövas på många
olika sätt, mer elier mindre förfinade och
försåtliga, och känslorna kan, ograverade, endast
existera i frihetens luft; genom påtryckning
förvanskas de eller förtvinar. Detta vet Krogs
hjältinnor, de är mycket ömtåliga på den
punkten och reagerar så fort de upptäcker
något fusk i den vägen. Över huvud taget är
Krog i de erotiska scenerna ofta ute i
ärendet att avgöra och visa upp vad som är äkta
och vad som är oäkta i fråga om känslor.
Han lägger känslorna under luppen och
bestämmer deras kvalitet och karathalt.
Problemet tangeras till och med i ett så
lätt lustspel som På solsiden (1927), Krogs
mest populära och flitigast spelade pjäs.
Godsägaren Hartvig Riibe är inte nöjd med
att ha sin hustru, Ester, för sig, han vill också
uppleva den angenäma känslan att ta henne
ifrån andra, han vill ständigt känna sig som
segrare i kampen om henne. Därför utsätter
han henne med berått mod för frestelse —
naturligtvis i den fasta förvissningen att hon
inte skall svika honom. Detta reagerar Ester
emot, det tycker hon med skäl inte är rent
spel: »Det var ikke nok for deg å ha meg,
du ville også ha følelsen av at du tok meg fra
andre. På ny. Som den første gängen! . . .
Du ville jokse deg til den delikate følelsen!
Jeg skulle etterstrebes uten resultat. Fristes,
prøves! Men bare til din forlystelse. Farefritt!»
Det hela är emellertid denna gång inte så
allvarligt menat. Pjäsen utgör, som Agne Beijer
sagt, »ett spirituellt kåseri som slingrar sig
kring en lätt lustspelsintrig». Dialogen är,
som alltid hos Krog, lätt, klar och distinkt.
»En dialog som den Krogska skrivs tyvärr
inte i några lustspel på denna sidan Kölen.
Den är kylig och ren som fjälluft, när den är
som bäst.»
Tvivlade man på att författaren ägde
ge-staltskapande fantasi, så blir man övertygad
om motsatsen här. Dråplig är Fru Margrethe,
Esters myndiga svärmor, en dam av gamla
skolan, som håller på gamla goda, om också
mycket konventionella sederegler, som vet
var skåpet skall stå och också visar det för
omgivningen. Hon är klok, frispråkig och
spydig. Ett rent fynd är Onkel Severin, en
kostlig krumelur i Hjalmar Bergmans anda.
Onkel Severin är eller låtsas vara en smula
fnoskig, och ingen tar honom egentligen på
allvar. Det hindrar emellertid inte att han
har sina ljusa ögonblick, då han uttalar
mycket kloka reflexioner om livet och kärleken.
Han gör det liksom i förbigående, i
distraktion, som om han inte själv satte något
särskilt värde på dem eller ens förstod dem. Han
påstår ju också att han har sin visdom från
en fru Borman, en person som ingen sett
och bara existerar i hans fantasi, en
»låtsfigur» som han pratar med på sina
morgonpromenader.
En bagatell, ehuru virtuost skriven, är
Blåpapiret (1928), en enaktare som blivit Krogs
mest populära hörspel och framförts från
åtskilliga radiostationer Europa runt.
Krogs senare dramatik, från och med
Konkylien (1929), är en enda hymn till den
moderna, självständiga kvinnan, skrupulöst
ärlig och uppriktig, trogen sig själv och sina
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
