Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Helge Krogs dramatik. Av Erik Vendelfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik V e n d el f el t
»Vi har alle fått vår fulle frihet, vet du», säger
Karsten, »så lenge vi ikke bruker den.»
Underveis är ett skådespel på gott och ont.
Man har svårt att tro på denna ytterligt
principfasta kvinna; hon är mera ett tankefoster
än en kvinna av kött och blod. Logiken har
tagit loven av psykologien. Skådespelets
slagkraft minskas genom att hjältinnan lämnar
en kall. Men för övrigt är pjäsen ypperlig. Den
bugnar av spirituella och skarpsinniga
repliker om kärlek, politik och konst. Carl Laurin
fann pjäsen vara »ett av de allra bäst skrivna
tendensstycken jag sett» — onekligen ett
mycket meriterande utlåtande från en man
som ju snarast måste räknas till det läger
som Krog avsåg att angripa.
Den definitiva uppgörelsen med
»kärleksreligionen» och de principer som det liberala
borgerliga samhället bygger på, levererade
Krog i Oppbrudd (1936), Krogs största och
märkligaste skådespel. Treklang, skriven 1933,
är en förstudie i lättare stil.
Oppbrudd är ett briljant skådespel, som
man inte blir färdig med i första taget. Som
varje verklig diktskapelse lever det sitt eget
liv, utgör en organism som man kan beskriva
men inte uttömmande analysera och förklara.
Det erbjuder ständigt nya aspekter. Här får
man en sammanfattning av tankar och
stämningar som sysselsatt författaren under tio,
femton år och som isolerade och sporadiskt
behandlats i de föregående skådespelen.
Själva strukturen är ett Ibsendramas med
gängse tillbehör, och fråga är väl om någon
kommit så nära Ibsen i fulländning som Krog
här. Ytligt sett är det ett triangeldrama med
mannen, hustrun och älskaren. Men detta
motiv är underordnat andra och viktigare.
Huvudfrågan är denna: varför kan mannen,
Ketil, inte kvarhålla sin hustru, Vibeke, som
dock älskar eller har älskat honom, och varför
förmår inte heller Kåre, som ju uppenbart
älskar henne så mycket han kan älska en
annan människa, binda henne vid sig?
Varför sliter hon sig loss och överger dem
bägge? Vad är det kort sagt hos de bägge
männen som gör umgänget med dem till ett
gift för en varmblodig kvinna, som ingenting
högre önskar än att få älska, att få ge och ta?
Krog visar detta genom en psykologisk
analys som inte kunde vara skarpare, inte
mera subtil. Man har en känsla av att
bevittna en kirurgisk operation, där de sjuka
delarna till slut obevekligt blottlägges.
Författarens arbete underlättas därigenom att de
bägge männen själva är starkt intellektuella
typer, som själva har behov av att analysera
sina upplevelser och känslor. Detta behov har
hos dem blivit en andra natur, det är för dem
en extra krydda i den njutning som de
pressar ur livet, och ofta blir denna analys
självändamål. Här sitter den sjuka punkten;
känslorna smulas sönder och förlorar sin
värme när de blir objekt och lägges under
luppen. Själva smärtan som de därvid kan
känna, blir för dem en pervers krydda. Livet
har förlorat sin positiva mening.
Detta gäller i främsta rummet Ketil, en
ganska kuslig typ, en förfinad egoist som
håller sig med en spetsfundig
övermännisko-moral, i grund och botten iskall och
fullkomligt hänsynslös när det gäller. Han kan ge
och ta — men endast mot full betalning.
»Det er umulig for meg å ta imot noenting på
forutsetninger som ikke er mine egne. Ikke
om det gjaldt livet.» Den kärlek han väckt
hos Vibeke blir honom en plåga, när han inte
längre är i stånd att helt besvara hennes
känslor, betala igen med samma mynt, och då
försöker han med olika raffinerade medel
att kyla ned hennes känslor till samma nivå
som hans egna. Det är hans förbrytelse.
Kåre är av ett vekare slag. Gentemot sin
vän Ketil har han alltid haft
mindrevärdeskomplex, han har med motvillig beundran
och avund sett hur denne alltid förstått att
göra något alldeles extra av sitt liv, att
förgylla upp de mest banala upplevelser. Han är
på ett egendomligt sätt bunden vid Ketil.
Men han känner sig alltid underlägsen. Inte
ens när han »tagit» Vibeke ifrån honom och
han genom Ketils förskingringar fått dennes
liv i sin hand, får han det psykiska övertaget.
Ketil förstår alltid att komma ner på fötterna
hur han än har det ställt. Kampen om
Vibeke blir på detta sätt lika mycket en
personlig, privat uppgörelse mellan de bägge
männen. Till slut känner sig Vibeke som ett
föremål, en trofé som man ger och tar.
Hennes ögon öppnas, och hon ser dem plötsligt i
deras rätta ljus. De förefaller henne nu
alldeles främmande, som gengångare från en
värld som håller på att gå under. Hon kan
inte andas i denna instängda atmosfär med
dess förfinade men sterila egoism. Hon måste
ut och komma i kontakt med människor och
göra sin insats bland dem. Hon ser äntligen
på vilket sätt de bägge männen tagit
fundamentalt miste. I vårt liv, säger hon i
slutscenen, måste vi givetvis i visst avseende
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
