Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Tragisk odyssé. Av Bertil Bodén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil B o d èn
lystna valar envist följer skeppet — i vilket
dunkelt hopp eller i vilken hemlig visshet?
Havet ringer i stormens klockor. Men nu
bultar ljudet hårdare och mera dovt än
förr. Och en doft i vinden som ingen kan
förklara. Kaptenens pipa drillar: relingen
står murad tätt av passagerare.
De som inte redan gett upp hoppet när
de märkt hur vår farkost är ett redlöst
byte för vind och strömmar, betäcker nu
när vi nalkas kusten i fasa sina ögon inför
synen av ett rykande inferno där vilda
sjöar kämpar mot havets monument av
sten och dyning svartare än bläck bryter i
mjölkvita fontäner över hajtandade rev.
Tänk om de visste, dessa vanmäktigt
blundande vars knogar vitnar över
relingen, tänk om de visste att just de
bländande och grymma fyrverkerier som nu
mättar dem med lustblandad förtvivlan
för sjöfolk nästan ter sig som ett slags
fyrar, jämfört med de under ytan dolda
revlarna och grunden. Undergångens fyrar
i ett land av lurande och ödesdigra skuggor.
Då plötsligt — som en främmande och
övergiven stad ur hav och dimma, dessa
dystert svarta klippor stigande ur intet,
form ur en formlöshet utan gräns. Tungt
ödsliga med skrovligt såriga bergsgavlar
brant störtande i havet, eller med djupt
uppfläkta vikar där tryckande och åskblå
skuggor hopar sig i skrevorna: ingen kan
säga att dessa nakna klippor inbjuder en
skeppsbruten till landstigning och vila.
Om också högt däruppe på de kala
sten-hyllorna skymtar små smutsigt gula hus
som örnbon klängande vid klippan, så
vilket skydd ska dessa bräckliga och låga
hyddor kunna skänka mot stormvind och
jättevågor? Och hur ska människorna i
detta öde månlandskap vara beskaffade?
Kanske befolkas detta havets och klippans
urtidsland av innevånare som vi på vår
farkost knappt kan föreställa oss; män med
stenansikten och tår och fingrar spetsade
som fågelklor för att gripa om klipphyllor
och stensteg; kvinnor med barmar
förtorkade som stormens furor och sköten
vissnade av havets salta regn och isigt snåla
vindar... Sällsam och skrämmande är denna
resa över okända hav utan fyrar. Denna
slöa gungning eller förtvivlans dans bakom
dimmans ogenomskinliga gardin. Denna
irrfärd under tunga st järnlösa himlar.
Sällsam och skrämmande är denna
grymma kust — vårt enda hopp vid
förestående förlisning.
Torshavn aug.-48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
