Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lyrik. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyrik
Av Rabbe Enckell
IN lilla byn Poesibacka håller på
att förvandlas till en tätort med
förbryllande stråk och gränder. Under fyrtitalets
senare år kan man rent av tala om en
invasion. De ursprungliga gårdarna ter sig inte
mer så iögonenfallande vid sidan av de
nyinflyttades med deras säregna stilblandning
av stjärnobservatorium, lasarett och
katakomb för att inte tala om den mer ensartade
bebyggelsen av radhus med utställda täppor.
För en besökare ter sig orten numera rätt
säsongbetonad. Hans orienteringsstöd är de
gamla gårdarna och de ovan antydda
märkliga labyrintiska skapelserna.
Vi skall inte pressa bilden längre. Man kan
emellertid tala om ett »för mycket» i de senare
årens lyriska produktion. Kvaliteten kan
inte stå i nivå med mängden och följden kan
bli att intresset för lyrik åter sjunker efter
den stegring som noterats och som varit en
Eöljd av diskussionsivern under 40-talet. I
sin demonstrationsiver har man glömt att
lyrik icke är detsamma som »bekännelser av
ett seklets barn», utan något helt annat,
närmast ett förhållningssätt, som tar sig
olika uttryck under skilda tider, men som
ändå förblir identiskt. Inför mången
diktsamling har man intrycket att författaren »lånat»
de lyriska uttrycken av Poesin (alltså icke i
betydelsen att han plagierar en annan, men
däremot i betydelsen att han översätter till
lyrisk form sina intentioner). Det lyriska kan
icke »lånas», det kan i skapandet blott ägas;
»född skald» sade borgaren förr i världen med
den leende-rysning på läpparna som var hans
sätt att annotera vad han begrep. Men den
oöverkomliga barriären fanns där och han
såg den. Falsk romantik! säger den
avancerade dilettantkarriäristen, som vill blanda
sin röst i generationsdebatten.
Men felet med det angelägna är att det
mestadels sitter i syftet, icke i karaktären.
Lyrik blir en kostymeringsuppgift i stället för
att vara något obetingat i blod och nerver.
Stilmönster utbildas och generationerna
sätter sig till doms över varandra. Äldre skalder
blir kanske inte bortglömda men de betraktas
som passé, varvid man glömmer att
tillhygget är en bumerang, som på ett senare
stadium återfaller på den som slungat den. Det
märkliga med radikalismen är att den inte
duger som tidskostym. Som sådan förlorar
den sitt berättigande och blir lika likgiltig
som den traditionalism den skulle döda.
Riddarna av rim och reson vinner visserligen
ingenting härpå, men man längtar efter dem
som oberoende av generationsväxlingar
förmår vaska ut värdena var de än kan påträffas.
Man måste beklaga att essäistiken är så
sparsamt företrädd i detta nu. En äldre
generation av estetiker har förlorat
kontakten med de yngre skalderna och saknar både
vilja och förmåga att tillägna sig dem. Och
de yngre är för ambitiöst självupptagna för
att riktigt intressera sig för grannen och höja
sig till objektiv värdering. »Tiden» blir den
falska estetiska värdemätaren. Man älskar
inte författarna, men eventuellt vad de
representerar. Man kan emellertid aldrig
bedöma en författare rättvist med
representant-skapsskyldighetens måttstock. Det är bara
den släta journalismen som nöjer sig med
sådant. Dikten behöver sina generösa älskare.
Utan dem förtvinar den även vid de
översvämmade julbordens kungliga taffel.
Bland det femtiotal diktsamlingar, som
såg dagen föregående år, kommar jag här att
dröja endast vid det fåtal jag fått någon
personlig behållning av. Tystnaden innebär
ingen kritik, utan endast begränsningen hos
min personliga improvisation. Annat är icke
möjligt, om man vill hålla sig till upplevelsen
som en förutsättning för rätten att uttala
sig om lyrik. I denna översikt tar jag mig
friheten att dessutom behandla tvenne
diktsamlingar från 1948.
Den nu sextioårige Bertil Malmberg har
hunnit genomvandra många tidsmiljöer. Hans
diktnings form har skiftat och man kan i
den finna återskenet av gångna epoker, men
den inre problematiken har hos honom
ständigt förblivit densamma. I hans
ungdomsdikter kan man höra ett senfött eko av Tegnér
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
