- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
238

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lyrik. Av Rabbe Enckell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

R a b b e Enckell

ket är Fiskefärd en till sitt andliga läge djupt
tragisk och splittrad diktsamling. Sarkasmen
och hånet är nära släkt med nödropet. .jj

Formellt sett är Vennbergs stil mästerlig.
Hans vers är rytmiskt uppbyggd, ofta i nära
anslutning till prosan utan att någonsin gå
över gränsen till prosan. Vennberg har ett
utomordentligt sinne för lyrikens väsen och
gränslinjerna som icke kan överskridas.
Stilmedlen i sin lyrik har han hämtat ur den
klassiska retoriken. Ibland påminnes man
om Strindbergs fria vers, särskilt i
inledningsdiktens naturmålning av morgonuppbrott
och själva fiskefärden. Här finner man en
utomordentlig impressionism, detalj förälskad
och sinnligt hängiven. Vennberg har drag av
Strindberg, icke minst i sin karaktärs
splittring. Men hos Vennberg är splittringen
djupare och försvaret därför uppställt på de inre
linjerna. Vennbergs aggressivitet har klippta
klor. Hans »flykt» är ett hån, hans idyll en
utmaning, hans frihet en vägran. Hans ironi
är insinuant även där den är öppen.

Vennberg har den på sin tro bedragnes
bittra ironi. Han hör till de omvända, till
tvivel och vantro omvända. Men karaktären
vänder man icke om och den förblir den
religiöses. Det är genom karaktären hans dikt
blir oss angelägen, genom lidelsen och icke
genom sanningen. Ömtåligheten och den
därav betingade aggressiviteten, den sorgsna
lekfullheten, den ångestfyllda introspektionen,
rädslan, modet och den spända tonens
bort-omvärldslighet och innersta behov att värja
sig, allt hör till temperamentet Vennberg.
Allt detta är mycket mindre intellektuellt
betingat, än de ofta mycket spetsiga
formuleringarna i och för sig låter en förmoda.
Fiskefärd är en subjektiv diktsamling, som ger
oss mycket av den »privattungsinnets lilla
möbelutställning» Tideräknings skald kanske
något förhastat avhånade.

I själva verket finner man icke ofta i
moderna diktsamlingar utbrott av så ohöljd
bekännelsekaraktär, som dem man möter i
Fiskefärd: »Blott icke samma ensamhet» och
»Du måste värja ditt liv». Detta är något nytt"
hos Vennberg. Fiskefärden betecknar ingen
reträtt in i det nöjsamma, utan snarare en
ny förskansning inför en beträngd position.
När »blänket leker kring sin röda axel»
finner läsaren däri icke symbolen för en fredlig
sysselsättning, utan snarare framblixtrandet
av ett vapen: idyllsceneriet är mimicry. Det
splittrade hos Vennberg kommer fram ij

denna vaksamhet: han glömmer inte. När
Vennberg i den sista diktens »rast med enkel
måltid» med fröjden över »tomater, bröd och
mjölk» söker balansera upp det depressiva,
alltför hårt engagerade i sitt temperament,
så verkar ansträngningen icke tillförlitlig. Så
lättlurad är icke djävulen då han fiskar efter
den sanningsbesatta hålpetaren Vennberg.

Den Vennbergska ironin har vuxit fram
ur en hög idealitet, skadskjuten av den mätta,
förvärvsglada verkligheten i ett
icke-krigs-skadeskjutet land. Åtminstone det kritiska i
hans diktning måste inordnas i sin miljö, för
att tonen ska få sin fulla resonans, för att
ärendets angelägenhet ska framstå klar. På
håll kan det ibland verka som om hans
angreppspilar icke träffade mål. Jag tänker på
hånet av trettiotalets driftsmystik. Den var
icke bara ett lösskägg, klippt efter Lawrencesk
modell. Men därom lönar det sig icke att
strida, ty lyriken växer ut över sin polemiska
udd.

Lyriskt är »Fiskefärd» grandiost uppbyggd.
Dikterna reser sig som strävpelarna i en
gotisk katedral. Svagheten hos Vennberg är
att hans gotik ibland gömmer på en
förfördelad sentimentalitet och att han alltför
ihärdigt låser sig fast i sina stämningars skilda
facetter: han utmyntar dem en aning för
mycket.

Går man på jakt efter självbedrägeri
(uttrycket här icke använt i nedsättande och
kränkande betydelse, utan med
förutsättningen att vi alla är offer för det) kunde man
säga att Vennbergs självbedrägeri ligger i
den poängterade förkrosseisen som
kristen-domsrudiment i hans avhånande av
lättköpta »frälsningssyner», medan däremot Artur
Lundkvists självbedrägeri vore att finna i
själva den naivitet, med vilken han
ursprungligen upplevt sin natur. Sin natur har han
tappert värnat om med icke-naiva argument
och gör det fortfarande lika häftigt som
Vennberg värnar om sin misstros sanningssårnader.
Lundkvist känner sig — liksom Vennberg —
i sin innersta position ansatt av fientliga
makter. Men Vennberg känner sig splittrad och
misantropisk, Lundkvist främst olycklig:
Vennbergs avbön är en anklagelse, Lundkvist
gör ingen avbön. Där Vennberg lidelsefullt
värjer sig mot »samma ensamhet på nytt»
konstaterar Lundkvist stolt-torrt

mänskopulsens eüsamhet har nått bristningspunkten.

238

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free