- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
253

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Georg Büchner. Av Walter A. Berendsohn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Georg Büchner

»De förnämas (hos Büchner alltid: de rikas) liv
är en lång söndag: de bo i vackra hus, de ha fina
kläder, de äta fet mat och tala ett eget språk;
folket betrakta de som dynga på åkern. Bonden
går bakom sin plog, men bakom honom och oxen
går den förnäme och driver på dem, tar säden och
lämnar stubben till bonden. Hans tillvaro är som
en enda lång arbetsdag, främlingar plundra hans
åkrar mitt framför ögonen på honom, hans kropp
är full med valkar, hans svett är saltet på den
förnämes bord.

I storhertigdömet Hessen bo 718 373
människor, tillsammans betala de årligen 6 363 436
gulden i skatt till staten. Dessa pengar är ett
tionde i blod, som 700 000 människor under
svett, stönande och umbäranden måste lämna
från sig.

Lyft ögonen och räkna edra förtryckares lilla
skara, som endast får sin styrka genom det blod
den utsuger och genom de armar, som ni
viljelöst låta arbeta för dem! Tillsammans utgöra de
kanske 10 000 i hela hertigdömet, då ni däremot
äro 700 000 och det är samma proportion mellan
folk och förtryckare i det övriga Tyskland.»

Detta var ju en appell till allmänt
uppror. Men försöket misslyckades ömkligen,
vilket Büchner också förutsett. Bönderna
överlämnade själva flygbladet till
myndigheterna. Bland de sammansvurna hade
även insmugit sig en polisspion. För att få
så stor belöning som möjligt förrådde han
de skyldiga en efter en, så att en del av de
sammansvurna så småningom började tro,
att de undgått upptäckt. De två ledarna
sparade angivaren till sist. Büchner
undgick som genom ett under att få dela
Weidigs öde. Denne hölls under flera år i
plågsamt fängsligt förvar, tills han
slutligen själv tog sitt liv. Büchner däremot
flydde 1835 till Strassburg.

Efter denna förfelade politiska aktion
försökte Büchner bedöva sig med ett
rastlöst vetenskapligt och litterärt arbete, redan
då han av sin familj kallades hem till
Darmstadt från Giessen. Där skrev han under
år 1835 »Dantons död». Genom sina
naturvetenskapliga, filosofiska och historiska
studier hade han nått fram till den
övertygelsen, att naturen är utan själ och att

tillvaron saknar mål och mening. Han
kände en förfärande ensamhet. Hans själ
var naken och tröstlös och hans
mänskliga medkänsla upprördes av den
verklighet han såg.

»Jag studerade revolutionens historia.
Jag kände mig liksom förintad av
historiens förfärliga obeveklighet. Jag finner
hos människonaturen en fruktansvärd
likformighet, hos de mänskliga förhållandena
ett oundvikligt våld, som går ut över alla
och ingen. Individen är endast skum på
ytan, storheten beror helt och hållet på
slumpen, snillets makt är ett marionettspel,
en skrattretande skuggkamp med en
järnhård lag. Att lära känna den är det högsta
man kan uppnå, att behärska den är en
omöjlighet.» Redan under sin vistelse i
Giessen formulerade Büchner denna
pessimistiska livssyn.

Ur denna jordmån växte nu hans
förvånansvärda realism. I novellen »Lenz»
låter han denne Sturm und
Drang-för-fattare säga:

»Även de diktare, som sägas återge
verkligheten, ha ingen aning om den; ändå äro de lättare
att uthärda än de, som sträva efter att idealisera
verkligheten . . . Den gode Guden har väl
skapat världen så som den borde vara, och vi
människor kunna inte yxa till någon bättre; vår enda
strävan borde vara att hjälpa honom litet med
efterarbetet. Artisterna kunna inte teckna en
hundkoja. Då vill man skapa idealgestalter, men
allt vad jag sett av det slaget är bara trädockor.
Denna idealism vittnar om det skymfligaste
förakt för den mänskliga naturen. Man borde en
gång försöka sätta sig in i hur en av dessa arma
varelser lever och därefter söka återge detta liv i dess
minsta detaljer, med alla nyanser och med dess
skiftande, nästan omärkliga minspel. De kunna
vara de mest prosaiska varelser under solen men
känsloförmågan är lika hos nästan alla sorts
människor, det är endast omhöljet genom vilket
känslan skall tränga fram, som kan vara mer eller
mindre tätt. Men man måste ha ögon och öron
för att upptäcka detta ...»

Hur nära ansluter sig icke detta till
Knut. Hamsuns yttrande (1890) över
den nya psykologiska litteraturen:

253

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free