Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utvandrare och andra vandrare. Svensk prosa 1949—50. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utvandrare och andra vandrare
miken avlockar Fridegård någon reaktion.
Han är en mycket förbehållsam författare. —
»Offerrök» står inte fullt i nivå med cykelns
föregående delar, därtill är den för episodisk.
I korta, underbart enkla, bildfria meningar
vandrar berättelsen oavbrutet framåt, ja, den
avbrytes faktiskt aldrig av dialog. Men
riktningen är osäker, det förekommer rätt många
meningslösa slingor på vägen.
Kulminations-punkterna är denna gång liksom tidigare en
stor offerfest och en strid. Med en av all
konvention ohämmad naturalism som ej ett
ögonblick blir andfådd eller flåsande lyckas
Fridegård även nu jaga upp en laddad atmosfär,
men festkapitlet går till ända utan urladdning.
Drottningen ger sig åt Holme, men hennes
reaktioner får vi inte veta något om, och
trälen anar inte vem den kärlekshungriga
kvinnan är; berättaren har tvekat om han
skulle göra Holmes triumf fullständig. Ser
man tillbaka över det nu fullbordade
diktverket, är det kanske inte så mycket den
moraliska eller sociala problematiken som
bestämmer intrycket utan en känsla av
marsvår, luftighet och rymd över ett glesbebott
land, där endast några enstaka varelser ännu
hunnit få tydliga, mänskliga drag och resten
är anonyma. Med alla våldtäkter, blodbad
och dryckesorgier ligger Holme-cykeln ändå
svept i en befriande atmosfär av svalka.
Det leklynne som svikit Fridegård, äger
Yngve Kernell i desto högre grad; man minns
det från hans förtrollande »Utfärd i grön
gobeläng». Hans tredje roman heter Det började
med lek och den börjar med en fantasilek
mellan den bankrutterade affärsmannen Porssing,
ett gammalt älskvärt original, och hans
kärleksfulla men finniga och föga attraktiva
dotter. De låtsas, att det finns en tredje
generation i släkten, ett litet lockigt underbarn, som
lystrar eller rättare inte alls lystrar till
namnet Alexander. Dikten är någon gång
underbarare än verkligheten, likaså dikten om
dikten: den frostnupna, gäckande munterheten
i bokens första kapitel fängslar avgjort mer
än något i fortsättningen. Fantasiskimret
bleknar, då Sophie verkligen blir gift med
bonden, sedermera storhandlaren Basthion
och föder en fullt påtaglig Alexander. Han
ska bli lik sin morfar och uppfostras med en
kvävande ömhet, men vi ser honom
huvudsakligen som lymmel. Mot slutet fångas han
själv av moderns identifikationslek, och då vi
lämnar sjuttonåringen — för denna gång
blott ? •— går han upp i rollen av gubben Pors-
sing. — På ett plan kan man uppfatta boken
som en uppfostringsroman, där Kernell
avslöjar sig som en moderat motståndare till
den s. k. pjoskpedagogiken. På ännu ett annat
plan handlar den om det moderna Göteborgs
uppkomst, och möjligt är, att den unge
hjältens historia kan läsas helt allegoriskt. I varje
händelse sammanfaller hans slyngelår med
Göteborgs yrvakna och otyglade uppsving i
början av förra seklet, då
kontinentalsystemet gynnade smarta affärsmän och dristigt
sjöfolk. På ett mycket sinnrikt sätt har
Kernell smält in ett stort kulturhistoriskt stoff i
sin bok; den bjuder en litet uddlös men
avgjort behaglig läsning.
Någon naturlig övergång från Kernell till
Törd Herne existerar inte, ty de har inget
annat gemensamt än att båda bidragit till
den senaste bokskörden med alster av visst
intresse. Hernes demoniskt utstyrda Tre
svarta böcker är ett psykologiskt
handboksfall i symbolistisk förstoring. I tre serier av
dagboksanteckningar redovisar en ung man
för tre olika livsformer med vilka han lika
framgångslöst experimenterat; först
genomgår han ett modersfixerat skede med
tvångsreligiositet, allsköns observans och
sexualdrömmar, så kommer den vilda
driftsutlösningens period och slutligen det rastlösa
borgerliga arbetets. Men på alla plan kommer
denne man i ett skevt förhållande till sina
medmänniskor, han blir i något vidsträckt
mening en mördare, och på de sista sidorna i
boken står han beredd att ta konsekvenserna
av sin livserfarenhet och lämna det liv, där
människan är dömd att leva som ett rovdjur.
Hernes demonstration av detta fall är mycket
schematisk och litterär — dagboksskrivaren
hyllar själv Gide som portalfiguren till sitt
immoralistiska stadium, och hela boken är
genomträngd av litterära reminiscenser. Men
en anmärkningsvärd formuleringsgåva och en
fond av galghumor uppför man villigt på
förf:s eget konto.
Tendensen i Karl Johan Rådströms lilla
roman Vinterbadaren är av det tidiga 30-talets
märke. En kvinna som varmt och vackert
företräder det blodfulla livet med dess
osammansatta lyckokrav, krossas av en man som
är rädd för den fulla utgivelsen och därför
organiserar sitt liv under kärva, förpliktande
ordningar, karriärens, idrottens (med
härdande vinterbad!) och kyrkans. Den
vitalis-tiska slutsatsen av denna generösa exposition,
där man bara sitter och väntar på nazismen,
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
