Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utvandrare och andra vandrare. Svensk prosa 1949—50. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utvandrare och andra vandrare
besk komik. Neurastenikern har som i alla
sådana fall skenet emot sig, men steg för steg
går sanningen upp för läsaren: det finns
verkligen ingenting bakom flickans sköna mask.
Detta brett utförda erotiska motiv är lyckat,
men för bokens ekonomi råkar det vara
huvudsakligen betungande. Det spelar nämligen
ingen verklig roll för Richard, och samma
kritik måste riktas mot andra partier i boken.
Det utreds aldrig vare sig varför Richard rest
till kriget i Spanien där han blev chockskadad,
eller varför han nu vänt sig från
kommunismen. Trots sitt omfång ger boken ingen bild
i helfigur av Richard Wernon, än mindre ger
den någon mänsklig eller intellektuell miljö
av intresse. Vad som finns av det slaget är
torftigt, särskilt idédiskussionerna. Det mest
beundransvärda är här liksom i Rådströms
eller Stenmarks böcker förtrogenheten med
psykopatens sätt att tänka och reagera, hans
oavlåtliga guerillakrig med opålitliga sidor
av jaget och med den föregivet
misstänksamma och lömska omgivningen. Vad
skräcken är och vart den för, det kan denne unge
författare artikulera. »Förföljaren» fångar
uppmärksamheten med sin intensitet, men
det är ingen färdig bok, och Arne Sands nästa
steg borde inte tyngts av ansvaret för ett
»Strindbergspris».
Owe Husåhrs Mistluren hälsades allmänt
som ett genombrott. Vad förf. kommit igenom
är i så fall sin melodramatiska period. Kvar
på förlustsidan står den gråa och karga
prosan, som det är oredligt att kalla redbar. Den
kvava monotonin i olustskildringen,
ackom-pagnerad av mistlurens banala bol, är nog
endast till hälften avsiktlig; man är tacksam
då den bryts av några halvt surrealistiska
partier såsom den desperata jakten efter en
smoking och efter ett enligt förmenande
förkommet brev. »Mistluren» är eller blir snarare
efterhand en äktenskapsroman. Förskingraren
Håkan Levin som fått några veckors anstånd
med återbetalningen av sin skuld till firman,
misslyckas i alla sina ansträngningar att
skaffa pengar och kallar i desperation hem
hustrun från sommarnöjet, likväl utan att då
stunden kommer våga inviga henne i sitt
trångmål. De har gift sig av nödtvång som
helt unga och blivit alltmer främmande för
varandra. Bild efter bild ur deras
disharmoniska samliv stiger upp i hans medvetande,
laddad med förebråelse och självförebråelse.
Denna indirekta exposé full av kunskap om
äktenskapets mekanik är litet i Arnérs stil,
men den är talangfullt och intensivt
genomförd. Att minnesbilderna av det förflutna
ligger så episkt avrundade i mannens
medvetande, är visserligen konstlat men tillhör
hela tekniken. Nu känner båda makarna, att
det finns en chans till ny kontakt, men de
känner det inte samtidigt, och de endast
piskar upp vanmaktskänslan hos varandra.
Den oväntade avskrivningen av skulden ger
mannen en yrsel av lättnad, men kan skulden
makarna emellan avskrivas: bristen på
förtroende och uppriktighet? Berättelsen dör
bort i tvekan, och den efterlämnar tvekan.
»Det finns ett fel någonstans som ligger i
fogen mellan nyfikenheten och hjärtat, mellan
att vara och vara människa.» Det är bl. a.
över denna lyriskt färgade tes, som Jan Gehlin
byggt romanen Enskilt område. Den helt unge
socialvårdaren Ragnar är ännu inte människa,
fri och ändå samhörig. Han är en oerfaren,
ensam och osäker pojke, då han halvt
tillfälligt drages in i en av de personliga
tragedierna i den politiska förmörkelsens utkant.
Hans förre lärare lektor Gottlieb har i
egenskap av jude utsatts för förnärmelser och
söker juridisk upprättelse. Men ekvationen är
komplicerad: hans aktion är halvt tänkt som
en prövning av hustrun — en aktris som spelar
Portia mot Shylock på scenen — och han
vänder sig just till den advokat, med vilken
hustrun haft ett förhållande. Också Ragnar
ser sig alltmer dragen till kvinnan och därmed
sina handlingsmotiv hopplöst grumlade. I
desperation inleder han en avslöjaraktion mot
sig själv, mot lektorsfrun och mot sin frände
advokaten. Men allt rinner ut i sanden. Han
har utan befogenhet trampat in på enskilt
område. — Gehlin har tagit sig för många
uppgifter fore i denna bok. Det är t. ex. klart,
att den antisemitiska attityden och än mer
reaktionen hos juden och icke-juden mot
antisemitismen är stoff nog till en roman, medan
den här får trängas med en rad andra motiv.
Men Gehlin har ett mycket fint sinne för
känslospelet hos olika människor engagerade
i en upprörd situation, och han utreder
tålmodigt den härva av moraliska föreställningar
och impulser från djupskikten, som alla bokens
personer är insnodda i; Arnér kommer ännu
en gång i tankarna. »Enskilt område» är en
djupt ambitiös och i sin syftning sund och
sann bok. Emellertid kan läsaren inte frigöra
sig från att dess ungdomligt ofullgångne hjälte
på något vis attraherat själva berättarstilen
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
