Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utvandrare och andra vandrare. Svensk prosa 1949—50. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utvandrare och
andra vandrare
ren med sina vanvettiga, evigt oförlösta
skönhetsdrömmar.
Historien om bröllopet på den uppländska
bondgården, där fadern söker isolering undan
social och mänsklig förödmjukelse, modern
lever för sin svunna kärlek till den inbillade
sångaren på fattighuset, brudgummen är en
robust och horisk knöl till slaktare, och bruden
bär en annan mans barn under hjärtat, denna
historia är styvt och stramt upplagd med
dygnsschemat laddat av innebördsrika
händelser och konfrontationer. Med sorg
bevittnar man hur detta säkra grepp slappnar och
förf. liksom hjälplös ryckes med i orgien av
sprit, blod, sperma och ord. När han och
bruden sköljes upp på vakenhetens kust, medan
de övriga ännu vilar i sin djuriska sömn,
orkar han inte annat än i tidningsuppsatsens
form artikulera evangeliet om
självuppgivel-sen och hoppet åt henne. I denna roman som
i allt av Dagermans hand finns det mycket
som är fint och som blänker likt solar. Men
mätt med de kräsna mått som det är ens rätt
och plikt att använda i denne författares fall,
är Bröllopsbesvär en otillfredsställande bok.
Dagerman har släppt efter för mycket åt
det kraftgeniala hållet. Björn-Erik Höijer
har vid flera tillfällen offrat åt samma avgud
och gjort sig skyldig till en yvighet i
karakteristiken och fraseologien, som ödelagt i
stället för att framhäva ett i sig själv
patetiskt ämne. Med desto större tillfredsställelse
registrerar man den lugna och kloka
behärskning av uttrycksmedlen som råder i
Trettio silverpengar och som ställer denna bok
i första ledet bland höstens romaner. Den är
ett lärorikt exempel på att en omsorgsfull
komposition inte behöver bli självändamål
eller stå i vägen för de intimare litterära
greppen utan tvärtom gör dem meningsfullare.
Höijers bok hör till en hos oss ovanlig litterär
genre, mera bekant för Graham Greenes
landsmän. Den är en regelrätt kriminalroman full
av både yttre och inre spänning, men det är
på själsödena innanför ramen som all vikt
ligger. Jag tror, att boken blivit onödigt
utdragen; den psykologiska demonstrationen är
för vidlyftig och somliga episka situationr
upprepar sig för ofta, ibland i klumpiga
rekapitulationer figurerna emellan.
Den mänskliga miljön i romanen är det lilla
kollektiv som bildar rådet i en
frikyrkoförsamling uppe i en frusen norrländsk småstad.
Kyrkokassan har blivit bestulen, och under
stor vånda ser man misstankarna tätna kring
gumman Fjällberg, helgonet vars fromma
vishet i åratal varit de trognas ledstjärna. Några
betrodda bröder, de socialt bäst rangerade,
är snart färdiga med sin ståndpunkt: rättvisan
måste ha sin gång, man får inte kränka
sanningen med blödighet. De återstående och
bland dem den fromme, tillitsfulle pastor
Blind reser sig mot sanningen, men den blir
dem övermäktig. Då det verkliga
sammanhanget omsider visar sig vara ett helt annat
än de fruktat, har de så att säga i onödan
svikit kärlekens bud. För pastorn som är
problembäraren i boken, fast gumman är den
episka kraftkällan, givs det knappast någon
återvändo. Han kan icke se någon
»gudsmening» i det öde som drabbat henne. Finns
det någon mening? Här, i själva
hjärtpunkten av boken, lämnas åtskilligt outrett, och
man förstår heller aldrig hur titelsymbolen
skall tolkas. Den har ett alltför handgripligt
underlag, i det att det är just trettio
silverkronor som gumman Fjällberg först tänkt
ge till missionen och sedan till sin son men i
sista hand ändå offrar till det gudliga syftet.
Vem är det då hon förråder? Hon ger
pengarna åt Gud, men bedrar hon kanske Jesus
i sonen, denne älskade son som hon fött i en
sorts Mariaextas men som slutar som
desperat brottsling? Själv föreställer hon ibland
Människan, och då blir Ivan Människosonen.
I varje fall har silverpengarna inte någon
omedelbar relation till pastor Blinds kris,
och denna svävning skadar onekligen boken
på en avgörande punkt.
Det sammanhänger med den mogna
tyngden i Trettio silverpengar att Höijer alldeles
försmått miljökarikatyren. Den obligatoriska
driften med salveisen och den inskränkta
moralismen saknas helt. Några av rådsherrarna
är hårda, maktlystna eller självgoda men
Höijer ser förstående och fördomsfritt också
på dem och gör dem kanske rentav för
naturliga och rättframma i sina åthävor. Tonvikten
i boken ligger nu över huvud taget inte på det
sociala beteendet o. 1. utan på den andliga
konflikten. Den rör sig —• utan något
vittnesbörd från berättarens egen sida — på
utmar-kerna av den religiösa psykologien:
förtroendet till gumman Fjällberg är prövostenen för
rådsmedlemmarnas förmåga av tro. — Längre
in i de religiösa frågeställningarna tränger
Olov Hartman med Helig maskerad.
Uppgörelsen mellan ett religiöst tvivel i en prästfrus
och en ofrom kristlighet i hennes makes ge-
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
