Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Emili och professorerna. Av Hedvig af Petersens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emili och professorerna
flyktig bekantskap uppdiktat
vänskapsförhållandet, som alltså skulle saknat
motsvarighet i verkligheten. Vad sonen har att
komma med är, enligt professor Böök, »inte
vad vi skulle ha väntat höra av sonen till
en förtrogen väninna», han finner »inga skäl
att fästa någon större vikt vid hans dossier»,
känner sig »nästan generad över att ha
nödgats så ingående syssla med den». Med
»ett andedrag av lättnad» konstaterar han,
att »några mycket bleka och i sig själv föga
upplysande smådrag brukats till camouflage
för ett kritiklöst, i pikant sensationsstil
utstofferat upprepande av den massiva,
välkända skvallerkrönikan i Växjö».
Man frågar sig om inte professor Böök
något förtidigt dragit detta en aning
komprometterande lättnadsandedrag.
Komprometterande, ty om fullständig objektivitet
icke varit honom möjlig, borde inte
Tegnérs anseende legat honom närmare om
hjärtat än fru Selldéns?
Att ha umgåtts förtroligt med fru Selldén
var i anseende till hennes rykte inte precis
något att skryta med för en äldre dam vid
sekelskiftet. Inte heller är sådant umgänge,
ömsesidig välvilja, sympati och
gemensamma intressen liktydigt med att man låter
vederbörande »blicka in i» vad professor
Böök omtalar som fru Selldéns »verkliga
problem och djupare upplevelser», ifall hon
nu har haft några sådana, vilket åtminstone
Tegnér tycks ha betvivlat. Hon har
emellertid så ofta förevisat dedikationsdikten i
sitt i praktband bundna Frithiofsexemplar,
att fru Ekerot kunde den utantill och har
med henne »mången gång» påtalat sin släkts
nedgång under vad som tycks ha varit små
dramatiska uppträden. Detta tyder inte på
en flyktig bekantskap. Att hon inte
diskuterade sitt förhållande till Tegnér är så
mycket mer förklarligt, som hon på sin
dödsbädd för ett högst trovärdigt, henne
närstående vittne, varom annorstädes, väl
kan sägas ha förnekat — ord av sådan
mening — att förhållandet var ett s. k.
förhållande. Mänskligt att döma ljög hon
så gott som inför Gud, vilket stämmer väl
med ett uttalande av Tegnér till Fredrika
Bremer, som professor Olsson citerar: »Hon
hade ett skarpt förstånd och ett slags
självständighet, vars yttersta grund var förakt
för Gud och människor, dem hon hoppades
alltjämt kunna bedraga.»
Vad ytterligare har fallit professor Böök
i ögonen är
»att redaktör Ekerot och hans mor inte ens
kände till några detaljer om den sjukdom, som
lade Emili Selldén i graven vid 46 års ålder.
(’Hon avled i lungsot efter vad jag tror’). Man kan
sålunda inte rimligen påstå, att de spridda notiser
redaktör Ekerot lämnade Levertin utgör någon
källa av verklig betydelse.»
Härom torde meningarna vara delade.
Vad sjukdomen beträffar, så var fru Ekerot
död innan Levertin publicerat den artikel,
som gav upphov till det ekerotska brevet;
dess författare var åtta år, när fru Selldén
dog. Inte heller har väl någondera betraktat
denna detalj som av egentlig betydelse.
Sonen berättar: »Min mor kunde inte
förneka att Emili S. var en väl
lättsinnigt anlagd natur, »men», citerar han
modern, »hon var ju så vacker, att man
gärna förlät och glömde allt». Professor
Böök kommenterar: »det är — väl att
märka — omöjligt att i detta domslut
urskilja något som är själviakttaget. . .»
En var som försökt vet hur pass svårt
det kan vara att avpressa äldre människor
minnen av bortgångna i form av
själviakttagelse. Men i jämförelse med
biskop-innan Andersons allmänt hållna
sympatiyttring, efter möte på en bjudning som
professor Böök citerar i levnadsteckningen,
och doktorinnan Sköldbergs summariska
förkastelsedom hos Thecla Wrangel i Från
flydda tider verkar fru Ekerots berättelse
rikt nyanserad. Hon har tydligen tyckt
om fru Selldén, ett ytterligare vittnesbörd
om hennes charme. Men under senare
hälften av århundradet skulle en mor,
20—Ord och Bild, 59 :e årg.
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
