Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Emili och professorerna. Av Hedvig af Petersens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hedvig af Pet ersens
Slagfärdigheten behöver ju inte alltid ha
varit av det här anförda slaget.
Men med historier som denna brukar
vad professor Böök i sammanhanget
kallar »dygdens svartmuskiga
brännvinsadvokater» inte ta befattning eller
kringsprida. De har haft sin egen, sannolikt både
uppskattande och välvilliga publik. Och
kan man överhuvud tänka sig, att illviljan
skulle inkomponerat fru Selldén i en
urgammal oanständig historia och på ett sätt
som om det inte direkt förstör så åtminstone
minskar effekten. Episoden är otänkbar,
betraktad som improvisation eller
förberett sällskapsnöje. I redaktör Ekerots
version och mot bakgrunden av professor
Bööks lilla utredning verkar den rätt så
sannolik.
Ekerots andra anekdot (»i Växjö talades
t. o. m.») är den gamla historien om
älskaren, som var biträde i handlanden
Jakobssons diversehandel vis à vis selldénska huset
och som överraskades av den äkta mannen,
när han kom utkrypandes genom
doktorin-nans sängkammarfönster. Professor Böök
citerar den efter Ekerot och som exempel på
förtal, vilket med förakt och löje bör
tillbakavisas:
»Det är en scen ur en småländsk Cavalleria
rusticana, och den lantliga färgen och doften
karakteriserar den lokala miljön — så naivt
föreställde sig ryktesspridarne i Växjö en lättsinnig
och kurtisant frus levnadsvanor.»
Naiv och naiv. . . Romeo gick
fönstervägen. Så alldeles bakom flötet var väl
de stackars växjöborna ändå inte. Det
bjuder emot att beröva en romantiskt betonad
person hans illusioner. Men av ganska
trovärdiga berättelser att döma har kurtisanta
och lättsinniga fruar inte alltid varit så
särskilt kinkiga vid arrangemang av sådan art.
Ekerot tillägger: »Jag har dock aldrig
hört annat än att S. och hans maka skulle
varit ganska lyckliga. S. var en liten man,
skicklig kirurg, ytterst nervös och febril
och av ett något koleriskt temperament.»
Professor Böök skulle
»vilja till honom ställa frågan, hur detta
nonsens kan förlikas med den karakteristik han själv
förmedlat, hur det rimmar sig med hans eget
vittnesbörd att makarna Selldén ansågs ha varit
’ganska lyckliga’ — skulle den nervöse och
koleriske maken ha funnit sig tillfreds i en så
bestialisk hemmiljö?»
Men varför bestialisk? Har man aldrig
hört talas om till fullo bedragna äkta män.
Om vi bortser från den äktenskapliga
troheten, som väl dock bör betraktas som
åtminstone diskutabel, kan fru Emilie
Selldén, för allt vad vi vet, ha varit högst
tillfredsställande som maka och husmor,
hem-bilderska och värdinna. Det finns
prejudikat för detta egendomliga förhållande, och
det finns ingen anledning misstänka, att
hon förbehöll de många beundrarne den
charme, hon var bekant för.
I Evert Wrangels otryckta anteckningar
på L. U. B. finns förövrigt en annan
version, som avtvår vad uppenbart har
betraktats som den svartaste fläcken på fru
Selldéns rykte. Älskaren är där inte bara
ståndsmässig, han är ståndsmässig i
överkant, biträde, inte i en kryddbod, utan hos
en häradshövding, därutöver greve och
bärare av ett historiskt namn:
»Till de gynnade beundrarna hörde äfven en
ung greve Sparre, biträde hos lagman Elfving på
Kampen, sedan hfd. i Wimmerby, död 1903.
Ett biträde hos en handlande mittemot Selldéns
(älskare åt fru S. piga) hade en gång, svartsjukt,
gjort observationer tidigt på morgonen mot det
S-ska huset. Han ser då greve S. ’hoppa ut genom
ett fönster’. Vid förhör med pigan fick han veta
förhållandet, hvarom han genast underrättade
den på Kronobergs hed vistande dr. S. Denna
sak lär ha gjort dr. S. gråhårig’. (Dr. Wennbergs
berättelse?).»
Det wrangelska frågetecknet kan
naturligtvis gälla antingen historien i dess helhet
eller meddelaren. Dr. Wennberg d. ä. var
Tegnérs läkare, liksom tidigare, dr. Selldén.
Sonen, provinsialläkare i Växjö, har
meddelat Levertin »Emili»-dikternas kronologi,
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
