Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Emili och professorerna. Av Hedvig af Petersens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hedvig af Pet ersens
Dagbladet. Upprättelsen består i en
jämförelse med läkaren Otto Marin, om vilken
säges:
»att omdömet om hans personlighet möjligen
skulle ha utfallit mycket gynnsammare, om vi
vetat mera om hans levnadsöden än det lilla
segment som ensamt blivit bevarat...»
Författaren fortsätter:
»Och detsamma kan måhända sägas om den
redaktör Hjalmar Ekerot, som obetänksamt skrev
ned osannolika skvallerhistorier om Emili
Sell-dén; vi har inte rätt att påstå att denna enstaka
handling ger oss den rätta måttstocken på hans
väsen. I andra sammanhang kan han ha givit
prov på de mest aktningsvärda och vederhäftiga
egenskaper. Om vi tvingas ta fasta på
otillförlitligheten, så är det för att inte släpphäntheten
skall leda till en påtaglig orättvisa mot Emili
Selldén ...»
Det är en sak som professor Böök
alldeles förgätit, nämligen att redaktör Ekerot
också är död och precis lika död och precis
lika försvarslös som fru Selldén, av vars
död och försvarslöshet vår berömde
tegnérforskare gjort ett verkligt paradnummer.
Döda och försvarslösa är i parentes sagt
också biskopinnan Tegnér, fru Palm och
Martina v. Schwerin, tre damer, som, om
de kunde stå upp ur sina gravar, alla skulle
ha en gås oplockad med professor Böök
eller för att begagna hans eget förnämligare
ordval i samband med vad som kan drabba
en levnadstecknare: »likt förebrående
skuggor stiger upp för hans inre öga». Och man
gjorde sig förvisso skyldig till stor
släpp-hänthet om man inte energiskt påpekade
dels att vad redaktör Ekerot meddelat om
sin mors intryck av fru Selldén efter
flerårigt umgänge omöjligt kan avfärdas som
skvallerhistorier, och att vad
skvallerhistorier han låtit komma sig till last —
med all reservation och sedan de fått den
ålderns patina, som gör skvaller till
tradition av visserligen växlande värde — icke
kan betraktas som osannolika utan snarare
tvärtom.
Och hur ter sig i övrigt den enstaka
handling, som hos professor Böök uppväckt en
så påfallande moralisk indignation?
Redaktör Ekerot, en tidningsman alltså,
sitter inne med unikt material, som
Lever-tins Östraboartikel aktualiserat. Han kan
själv utnyttja det, då eller något senare.
Journalister av mycket hög klass har gjort
djärvare utflykter bortom sin sakkunskaps
råmärken. Han kunde ha skapat en liten
sensation kring sitt namn, förtjänat en
liten penning. Han hade inte ens då behövt
gå synnerligen långt ned på tidningarnes
rangskala för att finna avnämare i vart fall
för delar därav. Men vad gör han? I ett
långt brev till Levertin — därtill varken
nödd eller tvungen — avhänder han sig
materialet, skriver ned vad han erinrar sig
och tror kan vara av värde för den unge
litteraturforskaren. Själv är han bosatt på
Djursholm, Levertin bor i Stockholm, och
är redan nu något av en förgrundsfigur,
vars personliga bekantskap kunde vara
av-intresse för en tidningsman, särdeles då
han som här gör sig honom förbunden. Men
redaktör Ekerot alltså skriver ett brev,
skiljer sig redan häri fördelaktigt från de
flesta av sina landsmän, och då Levertin
lägger hans brev till handlingarna, kanske
av diskretionsskäl, för att han anser tiden
ännu inte vara mogen, kanske också därför
att brevets bild av fru Selldén har minskat
hans intresse för hennes roll i Tegnérs liv,
så låter Ekerot därvid bero, han har gjort
vad på honom ankommer. Lite var kunde
önska sig kollaboratörer utifrån sådana som
redaktör Ekerot.
Men ytterligare tillkommer: Om ett brott
är begånget mot den försvarslösa fru
Selldén, så är Ekerot ingalunda ersamskyldig.
Den Böökska förkastelsedomen drabbar
inte bara en död redaktör utan i lika mån
två levande professorer, Henry Olsson,
som skrev uppsatsen, där brevet ingår,
och Olle Holmberg, som tryckte dem båda
i Svensk Litteraturtidskrift.
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
