- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
321

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

Av Holger Ahlenius

E VA NDEG JORDA modeplanscher
från seklets gryning fick inleda det nya
halvseklet på Dramatens lilla scen. Man hade
gripit tillfället att framföra halvförgäten
lättare dramatik med cirka femtio år på
nacken och att samtidigt driva ett uppsluppet
skoj med den smak, den spelstil och livsstil
som var rådande anno dazumal. »Spektakel
från sekelskiftet» löd samlingsrubriken över
detta program av tre enaktare, Tjechovs
»skämt» Björnen och Tragiker mot sin vilja,
egentligen skisser till små karaktärskomedier,
samt Georges Feydeaus dårfars Fruns salig
mor. Spektakel blev det också i Mimi Pollacks
upptågsglada, stilsäkra och energisprutande
regi, och den spektakelglädje, som
uppenbarligen hade gripit skådespelarna, smittade
av sig på salongen. När så sker, men också
bara då, får stojet på scenen sitt berättigande.
Nu blommade på ömse sidor om rampen det
leklynne, som är en så oumbärlig ingrediens
i teaterns hemlighetsmättade konst.

Publikstämningen försattes i kort galopp
redan av den äldre gentleman i rutiga
benkläder och randig sidenväst, som med hör- och
synbart »temperament» exekverade
sprittande mellanaktsmusik — sedan
lösmanschetterna prudentligt hade placerats ovanpå pianot.
I »Björnen» var Eva Dahlbeck särskilt dråplig
som den otröstliga änkan, en sörjande
turturduva, vilken dock inte alltför motvilligt låter
sig distraheras i sin demonstrativa sorg, sina
languissanta poser och sin iver att till varje
pris göra sig intressant — inte minst genom
de vithylta och fylliga behag, som så pikant
framhävs av sorgdräkten. Spelet ut mot
salongen och de högpatetiska utbrotten i
styckets stora scène-à-faire blev ett friskt gyckel
med en gången tids divalater. Hon
sekundera-des förträffligt av Holger Löwenadler i rollen
som en knölig och rödbrusig lantjunkare med
halmboss på rocken och en aura av stalldoft
omkring sig. Hans fordringsägarilska trodde
man väl inte riktigt på, och det var kanske
inte heller meningen, men den stora
utskällningen av Kvinnan gjordes med brio, och det
värda parets hastigt påkomna samförstånd

blev verkligen pricken över i. Åke Claesson
gjorde huvudrollen i det andra
Tjechov-stycket, en pirrig nervmänniska, svettig och
illröd i synen, hetsad till vanvett och
bokstavligen överlastad av alla de kommissioner som
de andra sommargästerna påbördat honom
vid stadsresan. De båda ryska pjäserna
beredde en oblandad fröjd, framförda som
medvetna, chargerade stilparodier, varvid det
måste ihågkommas, att leken var uppladdad
med urgamla svenska vaneföreställningar om
vad som är ryskt, sådana föreställningar som
kommer till uttryck då alltför bråkiga
barnungar hutas åt med orden: är du alldeles rysk.

Riktigt lika bra lyckades man inte med den
franska kalsong- och sängkammarfarsen, även
om interiören av Marik Vos var kostlig nog
med sina sidendraperier, parasoller,
porslinspjäser och eterneller, och även om Eva
Dahlbeck var aldrig så tidsenligt förförisk i sina
tårtpappersdessouer. Men Gunnar
Björnstrand hade knappast det rätta farshumöret
såsom den äkta mannen, vilken kommer hem
från maskerad utspökad till Ludvig XIV, och
jag tror att stycket hade behövt spelas ännu
stolligare för att slinka ner; en underrättelse
om ett dödsfall, låt vara en feladresserad
sådan, är ju egentligen ingenting att skämta
om. Även här gjorde Åke Claesson en med
rätta bejublad insats som betjänten;
obetalbart var hans sätt att låta liderligheten sticka
fram under likbjudarminer och oljad
stupiditet. Sin eminenta förmåga som
karaktärskomiker och förvandlingskonstnär gav han nya
övertygande prov på i detta muntrande
program.

*



Att Mimi Pollack i sin regikonst bemästrar
även en helt annan spelstil, den intima
psykologiska realismen och den lågmälda dialogen
med fortlöpande halvkväden undermening,
framgick med all tydlighet av den
eftermiddagsföreställning som gavs på Dramatens
lilla scen av Helge Krogs enaktare Kom in!
Sven Fahlstedt hade där gjort en fiskarstugas
torftiga interiör med järnspis och pinnsoffa

2i—Ord och Bild, 59:e årg.

321

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0359.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free