Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
Anna Lindahl i »Den bergtagna».
Dramaten, Stora scenen.
åtnjuter författarinnans innerliga medkänsla
och sympati, har fått på sin lott att förkunna
de allra faddaste småborgaridealen: drömmen
om hustrun-hushållerskan med ensamrätt på
livstid, som ska »gå med vita köksförkläden
och ordna allt för dig och alltid tänka på dig».
Denna ungflicksromantik i stekosets tecken
kan vara rörande hos en nittonårstös och
kanske ursäktlig hos den trettiotvååriga
Louise Strandberg, som förutsattes ha haft
en ombonad uppväxttid i en kråkvinkel, men
det går ju inte att bortse ifrån att den var
den erfarna, trettioåttaåriga Victorias eget
ynkliga livsfacit. I den omedvetna avsikten
att rationalisera sina egna hämningar, som
berövade henne möjligheten till vanlig, sund
och enkel kärlekslycka, har hon själv inte
haft bättre att komma med än den förljugna
moral som omfattades av 1880-talets hela
välsinnade nordiska borgerskap: för att en
kvinna skulle ge sig, ja, om det så bara gällde
att låta sig kyssas, krävde den
förhandsbetalning på bordet i form av förlovningsring och
livstidslöften, vilkas ohållbarhet var en even-
tualitet som varje tänkande människa måste
räkna med. Georg Brandes må ha varit en
fladdrande fjäril i sin erotik, tarvlig i sitt
skryt, narraktig i sin fåfänga, men numera
kan det knappast ifrågasättas, att det var
han som hyste de generösa, de
framtidsdug-liga åsikterna i dessa ämnen. Ty den starka,
osjälviska känslan köpslår inte, frågar inte
efter vad den får i gengäld, ryggar inte
tillbaka för tillvarons självfallna risker, och den
mogna människan vet, att kärleken varar
precis så länge som den varar, inte en minut
längre, att alla löften är fåvitska och att det
inte finns någon annan visdom än den att
glädja sig åt lyckan så länge den står på, och
att det är bättre att ha levat och älskat, om
ock för en kort tid, än att inte ha gjort det
alls. Det har gått så mycket hyckleri i dessa
frågor, att även eljest klarsynt folk har
blundat för dess rikliga förekomst i Victoria
Benedictssons försök till dramatisk
slutuppgörelse med mannen i sitt liv. Om denne gäller
alltjämt de ständigt förgätna synpunkter,
som dock borde vara självfallna och som redan
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
