Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
Anita Björk och Olof Widgren i »Brand».
Dramaten, Lilla scenen.
Till en början kunde det väcka undran, att
Dramatens ledning valt att på stora scenen
framföra »Den bergtagna» som kammarspel
och därefter på lilla scenen Ibsens mäktiga
fjälldrama Brand, som kan förefalla att
behöva vida perspektiv och öppen rymd
omkring sig. Men liksom i fråga om »Antigone»
visade det sig vara ett lyckligt grepp att
presentera just det stora dramat i förtätad
närbild. De faror för högröstad, ihålig
deklamation mot en kostsam bakgrund av mer eller
mindre dammig scennaturalism, som här
ligger på lur, undgicks därmed, och i stället
fördes skådespelet närmare vår egen tid, blev
mer levande och kom att verkligen angå oss
tack vare att det tidsbundna idédramat
ställdes i skymundan för det tidlösa själsdramat,
för själva själstolkningen, där den store
trollgubben i så mångt och mycket och så
häpnadsväckande har föregripit en senare epoks
insikter och rön. Från en sida sett är »Brand»
dramat om kallelsetankens, kallelsemystikens
offerväsen, och från en annan är det dramat
om kärlekssveket, det som skymtat i Ibsens
egen livshistoria och som han här låtit yngla
av sig i andra och tredje led. Både girigheten
och maktbegäret, både de ideella kraven och
moralsadismen är här det svikna
kärleksbehovets förklädnader. Brands mor har för gods
och guld svikit sin ungdoms älskade och sedan
bedragit sin son på den modersömhet som
tillkom honom. Hans hatbundenhet vid
modern betingas härav, av den syndaskuld, som
hon i sin fanatiska jordbundenhet ådragit sig
och som han anser det vara sin kristna plikt
att göra bot för, och för denna plikt, förment
eller verklig, offrar han i sin tur sitt barn och
sin hustru. Den galna tattarflickan Gerd,
»vildsinnets» företrädare, symbolen för Brands
driftskräck som dyker upp var gång han är
frestad att tumma på kraven, är också hon
en frukt av kärlekssveket, av den dårskap
och förtvivlan som detta framkallade hos den
man som övergavs av Brands mor. Hur
omänsklig pliktfanatismen än kan förefalla,
så har Ibsen knappast sett enbart fördömande
på den; han har sett den växa fram ur brist
och offer, ett symtom på kompensationens
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
