Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
en häxa, riden av agg och dödsskräck, grön i
synen av girighet och ingrodd grämelse, böjd
och krökt mot den jord som hon klamrar sig
fast vid —- samt i det intima samspelet i och
utanför prästgården med Agnes, spelad av
Anita Björk. För henne vart föreställningen
en stor och oblandad seger. Redan
förvandlingen från ung leklysten flicka med sinnlig
sötma och sydländsk grace till blek, luttrad
och besjälad kvinnlig mogenhet var
beundransvärd. I de odödliga prästgårdsscenerna
kring minnet av det bortgångna barnet, som
utan all fråga blev föreställningens
höjdpunkt, presterade hon ett spel på så våldsamt
spända känslosträngar och buret av så
betvingande äkthet att man greps och skakades
in i hjärteroten. Den mödrasorg hon tolkade,
och som i scenen med barnkläderna närmar
sig gränsen för det uthärdliga, borde
sannerligen ha kunnat ropa till himmelen. Tack vare
denna storslagna rollframställning blev Agnes
skådespelets huvudperson, och utan tvivel
var det i Ibsens egen anda att kvinnan
framstod som den starka och hela, därför att hon
ensam ger allt och älskar utan förbehåll och
gräns. Det kunde väl då också försvaras, att
det var den döda Agnes som fick uttala
slutorden: Han är Deus caritatis, ty hon blev här
den jordiska inkarnationen av denna princip,
men riktigt ibsenskt var ändå inte detta sista,
ty därigenom berövades den betydelsefulla
slutrepliken sin religiöst-metafysiska syftning
och fick antropomorf innebörd.
*
Det var ett sjumilakliv från »Brand» till
Calderons komedi Hus med dubbel ingång,
framförd på Dramatens stora scen i Hjalmar
Gullbergs och Ivar Harries fria tolkning, där
det nog kan tänkas, att de lättflytande
troké-erna var matade med en god portion
lundensiskt studentspex. Göran Gentele, som
hade iscensatt stycket, vann här sin första
stora konstnärliga framgång med ett festligt,
färgstarkt och vältrimmat artisteri, där det
sköts en parodiens doublé på operetten och
på det spanskspanska, sådant vi gärna
inbillar oss att det är, ty vad vi verkligen vet
om det är föga eller intet. Sven Fahlstedt hade
gjort en enda stor uppbyggnad på scenen,
som fick leverera samtliga skådeplatser, även
de mest skiftande och omblandade, och som
utgjorde ett sinnrikt virrvarr av trappor, por-
taler, gångbroar, loggior och prång samt rum
som tillskapades för stunden med hjälp av
flyttbara skärmar eller draperier som drogs
för eller ifrån. Här drog de befängda
förväxlingarnas och den erotiska lekens kurragömma
upp och ner i en enda virvlande långdans.
Farten var hög, och väl var det, ty
snurrigheten tål inte vid att synas för noggrant i
sömmarna, och helhetsintrycket av grace och
komik i sällsynt blandning var ganska
strålande. För en gångs skull var det roligt att
bevista ett sångspel där det agerades bättre
än det sjöngs — fast inte heller det var så
tokigt — och det märktes granneligen, att
plastik och grupperingar var inövade till
musik och under ledning av en balettmästare.
Gentele hade laddat upp fyrverkeriet med
extraturer, putslustigheter och tokroliga
påhitt; allt vad illusion heter var upplöst i en
skrattspegel, och teaterns yngre garde gick i
elden med ett spexlynne, en upptågsglädje
och en speliver som var över allt beröm. Olof
Bergström och Jarl Kulle gjorde två eldiga
unga hidalgos med bländvita
tandradsleenden, den förra i känslostormande, den senare
i smäktande stil, och båda drev ett ogenerat
skoj med de enormt uppdrivna hedersbegrepp
som ingår i svenska vaneföreställningar om
det spanska. Av de unga damerna var
Maj-Britt Nilsson särskilt lyckad i sitt falska patos
och i sin travesti på en stor
operettprimadonnas uppträdande, sprakande och stampande
av så kallat temperament, medan Margareta
Fahlén var en smula stel i plastik och mimik
och inte lika spirituellt intrigant som hon var
skön. Mimi Pollack som den bedagade,
nyfikna och skrikiga kammarsnärtan svarade
för ett soubretthumör, genomlyst av
kunnande, stilsäkerhet och okynnig ironi, som var
oemotståndligt; i den skvallrande flicktrion,
där broderbågarna fick tjänstgöra som
tamburiner, kulminerade muntrationen. Ingvar
Kjellson utvecklade en praktfull basstämma
och mycken betjäntkomik som lakejen
Kalebass, och som gamle herr Fabio hade Olof
Sandborg all nödig grandezza och
magnificens, medan fjantigheten effektfullt
kontrasterade mot den malmrika stämman. Men om
det blev kvar ett uns av 1600-tal, för att inte
tala om autentiskt spanskt 1600-tal i detta
svårdaterbara spektakel, det är en annan
fråga. Jag åtar mig inte att besvara den, men
jag tillåter mig att hysa vissa dubier.
*
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0366.html
