Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
På Dramatens lilla scen avslutades säsongen
med den danske författaren H. C. Bränners
skådespel Ryttaren i Alf Sjöbergs regi. Denna
historia om en kvinna som slites mellan
primitivt och humant är i romanform fylligare, har
mer av individualiserande kött på benen och
ger med sin antydande stilkonst större
möjligheter åt läsaren att låta sin egen fantasi arbeta
vidare med motivet, att i sitt inre omsmälta
och tillgodogöra sig symboliken.
Problemställningen är för övrigt ingalunda okänd i
tidigare nordisk diktning, den skymtar hos J. P.
Jacobsen och Herman Bang, hos Tor Hedberg
och Mikael Lybeck, men här är den alltså
dj uppsykologiskt komprimerad och genomlyst.
Konkretiserad på scenen gjorde den efter min
mening ett mindre starkt, mindre övertygande
intryck än i romanen. Det knakade i
symbolskelettet, som också lyste igenom alltför ofta,
varigenom det kom att brista figurerna i
individuellt, påtagligt liv, och i denna
vardagsrealistiska infattning måste de dock äga även
en sådan existens. Ett drag av tyskeri, av
svulst och emfas, gjorde sig förnimbart här
och var och försvagade helhetsintrycket.
Tredje aktens impotensscen med dess
omkastade identifikationer slog rentav över i det
parodiska, vilket möjligen hängde samman
med att Alf Sjöberg där hade låtit Marik Vos
överdimensionera dekorens
manlighetssymbolik, möjligen också därmed att Bengt Eklund
inte gick i land med att gestalta
Hubert-Ryttarens, ursprungskraftens, karikatyr i
form av ångestburen maktdyrkan, falskt
sporrklirr, låtsad överlägsenhet och sterila
dressyrideal — det hela en anspelning på den
vrångbild av livsdyrkan som nazismen
tillhandahållit. Den kvava åskvädersstämningen
hemma hos läkaren Clemens, där Susannes
paradsäng och toalettbord flyttats in i hans
gråtrista vardag med utsikt över
fattigkvarteren, var däremot väl fångad, medan
dialogen i Töre Zetterholms översättning ställvis
lät alltför litterär.
Eva Dahlbeck spelade Susanne, en kvinna
av den sort som är idel instinkter och
sinnlighet och vars väsen oupphörligt brytes i
skiftande facetter, som ömsevis smeker och
klöser, som pendlar mellan längtan efter att bli
betvingad och lust att betvinga, som föraktar
alltför stor hänsynsfullhet och ändå drages
åt det håll där hjärtats sanna godhet och
nobless är att finna, och som under allt detta har
ett starkt bottendrag av hysteri. Eva
Dahlbeck agerade mycket, och hon agerade skick-
ligt, men jag fick inte intrycket att rollfiguren
ägde någon djupdimension — det allra mesta
föreföll att vara resultatet av Alf Sjöbergs
oavlåtliga instruktion. Med sitt vackra
hästansikte, sin bruna jumper-ensemble och sin
rödbruna hårman gav den unga aktrisen eljest
full illusion av praktfullt fuxsto med häftiga
kast på huvudet, i stånd både till restlös
underkastelse under en kraftfull ryttare och
till att slunga av honom och slå bakut, men
det var något litet i själva utstrålningen som
fattades och som inte kunde ersättas med ett
aldrig så demonstrativt putande med brösten.
I den lilla rollen som den perverterade
Mi-chala, den i hämningar och onatur bundna,
som desto hetare ropar på frihet och omfattar
Hubert, det starka, sunda, skrupelfria livets
symbol, med vanmäktigt hat, hade Elsa
Widborg ett par lysande entréer, där hon
utlämnade figuren med något av den stora konstens
hänsynslöshet och suveräna behärskning av
uttrycksmedlen. Men särskilt fenomenal var
Lars Hanson som humanisten-läkaren
Clemens, den saktmodige, därför att han helt
förmått utplåna sin sceniska personlighet.
Med några få streck hade han förvandlat sig
till »pære dansk» med rågblont, snedbenat
hår och till ett stycke bredmynt bondepräst,
utklädd till gentleman. Det förlägna leendet,
det valhänta av- och påtagandet av
glasögonen, struttandet då han hade bråttom,
den eviga undfallenheten och de
återkommande ursäkterna — allt illustrerade den
godhet som gränsar tätt, tätt intill larvighet, och
som här ska förutsättas bestå i förvandlad
skuld. Svårare var det att föreställa sig denne
Clemens som älskare, men bakom
självutplåningen ägde han en oförneklig moralisk
pondus och fick på så vis ändå till sist den
betydelsefulla och dominerande ställning som jag
tror att författaren avsett — riktigt säkert
är väl detta inte, och om Bränner låtit
skådespelet utmynna i ett frågetecken snarare än i
ett svar, så har han varit i sin fulla diktarrätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
