- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
333

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms t e atr at

figuren till ett slags slocknad robot, en brusten
själ, en gengångare som verkligen föreföll
uppkastad från flodbottnen. Hans goda talteknik
kom honom även här till godo, liksom hans
suggestiva mask av människotrasa, som sagt
farväl till varje skymt av hopp. Den hemska
dödsmarschen blev ett makabert
virtuosnummer i giftgrönt ljus, och först i slutets
direkta apostrofering av publiken med dess
tröttande omtagningar förlorade rollskapelsen
i intresse. Även de övriga rollinnehavarna
föreföll riktigt instruerade och gjorde goda
insatser i något slags spökverklig stil: Ingrid
Luterkort som Fru Kramer, illusionsfriheten
och hjärtlösheten förkroppsligade i en obotligt
nerkippad proletärkvinnas gestalt; David
Eriksson som Döden, en fet och hickande
lebeman med grovt köttiga drag; Georg Skarstedt
som Gud, en gammal välmenande präst, som
gnäller över att ingen tror på honom längre;
Karl-Axel Forssberg som en varietédirektör av
falsk bonhomie, samt Mona Geij er-Falk som
den personifierade floden Elbe, en uppsvullen
megära med grövsta tänkbara vokabulär, en
med fantasi och temperament levandegjord
Käthe Kollwitz-figur, som brände sig in på
näthinnan.

Som tredje program framfördes »En stackars
lycklig man», tragikomedi av Georges
Ne-veux. Den franske författaren, som vuxit upp
i Ryssland, har där försatt oss till detta land;
tiden är 191 o, då allmänna åklagaren i en
landsortshåla uppsöks av några olyckliga
personer, som å alla lidande människors vägnar
vill väcka åtal mot Gud. Under samtalens
gång vänder sig bladet; att lida är dock att
leva, visar det sig, medan en endast av sig
själv upptagen egoist som åklagaren har en
tom existens och är den som inte lever. Stycket
är fullt av spelande vemod och underfundig
humor. Vid den fortgående själsavslöj ningen
blottlägges också lidandets högfärd; var och
en yvs över att vara den som lider mest. Det
blev en fin och stämningsrik föreställning i
Börje Mellvigs skickliga regi. Erie Söderbergs
lustigt oregelbundna interiör i kejsarrött, där
samovaren inte fattades, gav en god bild av
dammig ohemtrevnad årgång 191 o, och
mycken omsorg var tydligen nedlagd på
typskildringen, på att den skulle verka så
uttrycksfull och så rysk som möjligt, och på de
tvära stämningskasten utefter hela skalan
från djupaste melankoli till orgiastiskt stoj
med sång till luta och champagne. I
åklagarens roll fick Åke Fridell fram något av det

breda ryska lynnet, som så lätt lär slå om
mellan ytterligheter — en oförarglig
buller-stake och naiv egoist, som inte vill oroas i sin
vällevnad av andras bekymmer, men som
efterhand tvingas att svinga
självbespegling-ens gissel, förnedrar sig till att tigga en sköka
om kärlek och slutligen sitter ensam,
övergiven av alla, med revolvern mot pannan.
Det var en god prestation i måttfullt folklig
stil, kanske inte så djupträngande och en
aning för »blond» till själva anläggningen,
men inte så att det störde. En särskilt god
kväll hade Gunnar Sjöberg i rollen som en rysk
intellektuell — den där vunnit på lotteri och
nu plågas av dåligt socialt samvete — i
skäggig Algot Ruhe-mask och med ett slags sj
älv-plågande, självutplånande ynkedom i plastik
och åthävor, som var ett sannskyldigt fynd.
Sven Magnusson åskådliggjorde med förvridet
skråpuksansikte den frånstötande fulhetens
tragedi hos en surpuppa, vars djupaste olycka
är den, att hans hjärta är ohjälpligt förtorkat
i egenkärlek. Keve Hjelm var en
medicinstudent av blek fanatikertyp, medan Ruth
Kasdan med stor framgång gav liv åt en
glädjeflicka i tragisk-romantisk tidsstil med
väldig hatt, frasande sidenklänning,
synd-fullt blodröda läppar och svartomringade
ögon.

*



Blancheteatern hade en varaktig framgång
med Gustaf Hellströms Ung man gör
visit, där den grånade akademikern med
farbroderligt roat intresse, kanske också med
en gnutta avund, har gjort en studie med
obestridlig träffverkan över ett av de
moderna unga diktargenier, som också är
utrustade med ett stycke födgeni — samtidigt
som salongskomediens lätta ton hela tiden
har bevarats. Ett par självbiografiska
inslag kan väl till nöds spåras i stycket.
Pinsamma brytningar mellan generationerna är
sålunda inget obekant ämne för Snörmakare
Lekholms författare, och har man som han
varit utsatt för gemena, misstänkliggörande
angrepp kan man också tänkas förstå det
behov av att någon tror på en, som så starkt
anfäktar den unge mannen i pjäsen. Det allra
mesta hänger på hur denna mångtydiga roll
spelas, och Sven Lindberg lyckades verkligen
fylla den med individuellt liv. Han uppträdde
ömsom tvunget, anspänt och
sömngångaraktigt, som om verkligheten inte anginge ho-

333

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free