Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk konst 1950. En utställningskrönika från Stockholms horisont. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk konst 1950
leri Brinken i Gamla stån har tagit fram
ett par nya, yngre konstnärer med abstrakt
inriktning. Den Klee-inspirerade Bengt
Orup kände man till förut, men däremot inte
ett par andra skåningar: Torsten Hult som
sysslade med ljusbrytningar och
rumskomplikationer i fransk anda och med mycket
stor skicklighet och finess, och Kaj Siesjö,
som höll sig till mer statiska kompositioner.
Alf ten Siethoff hade mönstrat det
pyrené-iska landskapet på ett konsekvent sätt
med utnyttjande av lärdomar från Paul
Klee, någon gång hemfallande åt tom
stilisering men oftast med fin känsla för
materialet och för landskapets karaktär.
Bland de abstrakta har annars en
separatutställare hos Gummesons, Sven
Jakobsson, gjort det mest övertygande
intrycket. Jakobsson har tagit upp mycket
från olika håll i det senaste franska
måleriet, från kretsen kring Bazaine, men
kanske har han lärt mest av den gamle, nu
åter aktuelle kubisten Jacques Villon. Det
är framför allt färgens briljans som han i
anslutning till dessa har eftersträvat, men
f. ö. visade han stor självständighet,
imponerande målmedvetenhet och intressanta
experiment. Han släpper aldrig helt det
figurativa, men ställer ofta samman
naturalistiska element med helt abstrakta, med
avsikt att åstadkomma högre spänningar
och nya bildeffekter.
Vad den andra dominansen beträffar,
Alf Lindbergs och Duvnäsgruppens, så har
Bengt Crantz redan nämnts, medan man
för övrigt, framför allt på Vårsalongen i
Liljevalchs, bland de många förut mindre
kända konstnärerna har kunnat skönja
detta beroende. Ett bedömande av
deltagarna i Vårsalongen skulle fordra en särskild
utförlig och genomtänkt artikel speciellt
som dagskritiken tyvärr aldrig ger sig tid
med detta. Här kan ytterligare bara nämnas
den skrämmande bild av svenskt
monumentalmåleri som skulpturhallens kartonger
gav. Tage Hedqvists kartong var som en
Sven Jakobsson: Figurstudie.
mångfaldigt överdimensionerad
reklambroschyr, och Molly Faustmans och Harald
Lindbergs föll in i det folkhemska
symbolspråket med lekande barn, sträckta händer
o. s. v. Som helhet var salongen av ganska
god klass i jämförelse med tidigare års, även
om den naturligtvis innehöll ett övermått
av dessa gröna likgiltiga landskap som
enbart är slappa efterdyningar av döda
traditioner.
Den otvivelaktigt starkaste debuten och
den vid sidan av Olle Nyman
intressantaste separatutställningen är det Torsten
Renqvist som presterat (Lilla Galleriet).
Han visade sig som en av de få verkligt
självständiga och konsekventa efterföljarna
till Picasso i vårt land. Hans form är
abstrakt expressiv och vital på samma sätt
som Picassos, den låter karaktären hos
varje föremål liksom själv bestämma
uttrycket. Hans bilder har därför var för sig
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
