Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk konst 1950. En utställningskrönika från Stockholms horisont. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Bergmark
Torsten Renqvist: Kämpande råttor.
en mycket stark individualitet. Framför
allt visade han sig vara en ypperlig tecknare
med speciell förkärlek för djur i olika
situationer, och i förhållande till landskapen med
stark känsla för den geologiska strukturen.
Hans måleri är virilt och temperamentsfullt
men behärskat av en sällsynt formkänsla.
Vid sidan av Renqvist verkar de andra
goda debutanterna inte mer än eventuella
löften. Britt Mari Jacobson i Galerie
Möderne en god kolorist av göteborgskt
ursprung, Ulf E. Wikström i Expo Aleby en
smakfull abstraktionist av ungefär Borès
sort, Albert Eriksson i Lilla paviljongen en
hederlig arbetare, Kaj Piehl i Louis Hahne
en kunnig eklektiker o. s. v., medan Ulla
Borgström i Galleri Brinken, skånsk
kolorist av utpräglad egenart, får anses som en
av de mognaste av vårens debutanter.
Den kvalitativa bredden, den goda
medelnivån i svenskt måleri, representeras
av sådana namn som Knut Gruva (Färg o.
Form), Jocke Åkerblom (Konstnärshuset),
Nisse Zetterberg (Lilla Galleriet) och Sven
Olof Rosén (Konstnärshuset), vilka alla
gjort fina utställningar. Vackra framsteg
redovisade Eva Eneroth i sin utställning
i Modern konst i hemmiljö, orättvist i
skymundan för Olle Nymans samtidiga. Hennes
redan förut mycket personliga kolorism i
ett lågt register hade vunnit i fasthet och
tyngd. Samling kring sin egenart visade
också i samma lokal Sture Brandtberg,
Magnus Bjursten och Erik B. Gustafsson,
medan Börje Hedlund avslöjade en mer
betänklig utveckling mot det alltför vackra
och mondäna, även om också hans
utställning röjde arbete med personliga problem.
En man helt för sig och en
målarbegåv-ning av inte alltför vanliga mått är
innehavaren av årets kamratstipendium Erik
Ewald, som visade sina arbeten på
stipendieutställningen hos Gummesons. Han
anknyter till den isaksonska traditionen men
utan att som så många andra begränsa
Isakson till en »stil». Ewald har avgjort
fört denna tradition ett betydande steg
vidare utan att egentligen gå utanför dess
förutsättningar.
Bland äldre målare med »namn» har åt-
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
