Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska diktarliv i bild. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Afzelius
graferingen: förbisedda, intressanta detaljer
springer fram ur gamla till synes kända motiv,
genom att fotografen har förstått ställa in
kameran på ett nytt sätt. Det kulturhistoriska
samlingsverket Svenska folket genom tiderna
har en mångsidighet och uppslagsrikedom som
sätter det på en plats för sig. Här liksom i
praktverket om Sveriges flotta har Allhems
förlag lämnat sin kunnige
illustrationsredaktör S. Artur Svensson helt fria händer.
Resultatet har blivit så förträffligt att man kommer
av sig med sina anmärkningar på de alltför
många misstagen och ojämnheterna i detaljer.
Tills helt nyligen har vi saknat ett slags
bildverk som särskilt har omhuldats av den
tyska bokhandeln. De fem svenska böcker
som här skall betraktas under en gemensam
synvinkel kan närmast jämföras med vissa
bilderböcker om Goethe och andra
litteraturens stormän — lyckligtvis är de inte så
avskräckande kompakt gedigna och
pedagogiska som förebilderna.
Det originellaste greppet visar onekligen
den först utgivna av de fem monografierna i
bild, Erik Lindorms till Selma Lagerlöfs
75-årsdag utgivna »bokfilm». Tekniken
uppfanns och ordet lanserades av Lindorm själv
för den tidigare under året utsläppta
kungaboken, Med kungen för fosterlandet, men vare
sig handlaget nu var säkrare eller ämnet
tacksammare, så är onekligen det senare verket
det överlägsnare. Det var ett helt nytt
uppslag att låta själva de autentiska dokumenten
tala utan förmedling av beskrivande text. I
kronologisk följd omväxlar porträtt och
gruppbilder med utdrag ur dopbok och
familjebibel, karikatyrer och bokillustrationer med
annonser, tidningsnotiser och faksimil av
manuskriptsidor, allt interfolierat med
belysande citat ur Selma Lagerlöfs egna verk.
Det är en enastående kvickögd journalist som
har fiskat upp sådana fynd ur
tidningsspalterna som annonsen om auktionen på
föräldrahemmet, ett i sin saklighet gripande
aktstycke, eller notisen om hertigens av Dalarna
lit de parade (som faktiskt också letades fram,
när Selma Lagerlöf ville friska upp sina
minnen från barndomen). Lindorm kunde också
ställa ihop ett väl avvägt uppslag av text och
bilder. Han gör det lustiga citatplocket ur
för-läggarkorrespondensen om andra upplagan
av Gösta Berling, där honoraret steg för
steg pressas upp till en förmånligare nivå, till
en spännande läsning. I hyllningskören till
50-årsdagen sätter han in den Wirsénska
dissonansen som en effektfull slutkläm. Han
ställer fyra teatersonetter mot fyra
rollporträtt, skilda av små vignetter, som
ytterligare förstärker 80-talsstämningen. Erik
Lindorms bokfilm är varken det tyngst vägande
eller det typografiskt vackraste av de fem
verken, men det är det spirituellaste.
Marta Hirns bildurval om Runeberg, till
vilket hennes far har skrivit den djupt
initierade texten, är i sin förnäma enkelhet
ämnet värdigt. Själva djuptryckets alltför
mörka ton ger kanhända tidens egen stil
bättre än ett mera elegant förfarande skulle
ha gjort. Företalet framhåller på ett utmärkt
sätt bildens uppgift för litteraturforskningen:
»När det bland illustrationerna beretts plats
för avbildningar t. ex. av skaldens snusdosa
och hans hustrus hörlur, så beror detta
ingalunda på att saker, som stått i beröring med
de stora personligheterna, skulle ansetts ha
blivit värda att betraktas som något slags
kultföremål, utan det har sin orsak i vår
uppskattning av de handgripliga tingens betydelse
som stödjepunkter för åskådning och
inbillningskraft, och som anknytningspunkter för
den historiska skildringen. Även
litteraturstudiet kan och bör bjuda synsinnet en viss
tillfredsställelse, men detta innebär icke —
något som för säkerhets skull här må bliva
uttryckligen framhållet — att man med att lära
känna diktarens omgivning kunde nå längre
fram än till utanverken kring hans
personlighet.»
Programuttalandet har en hög grad av
tillämplighet, icke minst genom sitt förbehåll.
Boken ger skilda stadsmiljöer — Jakobstad,
Uleåborg, Vasa, Åbo, Helsingfors, Borgå —
och finska landskapsbilder från trakter, vilkas
namn än i dag erinrar om Runeberg — Kro {+-+}
noby, Punkaharju, Saarijärvi. Porträtten, av
vilka en stor del litet eller inte alls kända, är
fängslande, icke minst Runebergs egna —
paradporträtt, intima närbilder som Johan
Knutsons ofta genreaktiga målningar och
teckningar från Borgåtiden, fotografier av den
brutne men ännu imponerande skalden, tidiga
vittnesbörd om kamerans ojämförliga
överlägsenhet.
I den mycket upplysande »bildkrönikan»
som Paul Nyberg har sammanställt över sin
morfar Zachris Topelius överväger
fotografierna. Det är ett flödande rikt material icke
bara av bilder utan också av belysande
självbiografiska anteckningar som har stått till
hans förfogande. Han har därför löst proble-
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
