- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
383

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Göteborgs Stadsteater spelåret 1949—50. Av Axel L. Romdahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Göteborgs Stadsteater spelåret 194g—-50

icke vid sidan av denna franska pjäs ryssen
Valentin Katajevs lilla stycke »Trångt om
saligheten» — en idyll från det stora riket
bortom järnridån! Det har ingenting av Tjechovs
melankoli och uttrycker den sunda tanken att
det är lyckligt när de rätta komma
tillsammans. Här ordnas det enkelt och bekvämt
genom att man går upp på rådhuset och byter
fruar. Hos Henrik VIII gick frubytet
visserligen snabbt men ej lika trevligt och
smärtfritt, framför allt icke för fruarna. Maxwell
Andersons »En dag av tusen» motsågs med
stort intresse, delvis tack vare de utlovade
gästspelen av Gun Wållgren, den i Stockholm
till publikfavorit korade göteborgskan och den
likaledes i Göteborg infödde Anders Ek. De
båda gjorde sin sak med kraft och med fin
nyansering, men de hade icke mycket stöd
av sitt hov. Detta tycktes hopplockat rätt
mycket som det kunde falla sig. Prelater och
aristokrater fyllde ej tillräckligt sina
magnifika fotsida rober och trådde icke hovsalarnas
golv med den förening av värdighet och
försiktighet som krävdes i omgivningen kring
Kung Henrik. Det visade sig här, som så ofta,
att det ej är så alldeles oviktigt hur de
historiska kostymerna är sydda. En dam som icke
har fiskben i klänningslivet och styva
utspända kjolar kan icke gå eller sitta såsom
man gjorde på 1500-talet. Av en riktig dräkt
får skådespelaren till skänks en del av den
aktion som en historisk roll kräver.

Det kunde ej hjälpas, Maxwell Andersons
Henrik VHI-stycke kom åtminstone mig att
längta efter den riktige Shakespeare. Han
hade verkligen fått komma med på årets
spellista som upptog »Så tuktas en argbigga».
Det klassiska lustspelet gavs som nyårspjäs.
»Argbiggan» hör väl icke till Shakespeares
mästerverk, och man gick kanske icke till
föreställningen med särdeles stora
förväntningar. Desto mer glad och tacksam var man
för vad man blev bjuden. Det var ett
diver-tissement utan anspråk på att tagas
högtidligt eller uppfattas såsom rimligt, lekt fram
en gång i tiden av författaren och nu lekt
fram av de skådespelare som fått uppgiften
att agera till vår förnöjelse. Den unge
skådespelaren Erland Josephsons Petruccio lät oss
icke vara i okunnighet om att han hela tiden
segervisst lycklig älskade Katharina, och
Katharina — Ulla Zetterberg —• i sin tur om
att hon i grunden intet högre önskade än att
få kapitulera för honom. Och över allt gycklet
och allt bråket slingrade sig den Shakespearska

Ulla Zetterberg och Erland
Josephson i »Sä tuktas en argbigga».

poesiens rankor med färg och doft från den
eviga ungdomens rosengårdar. Det var nog
inte något av spelårets stycken som var ägnat
att skänka den vederkvickelse och den
befrielse från vardagens mödor och bekymmer
som »Argbiggan» gav.

Jag är medveten om att min syn på teatern
av i dag är ensidig och säkerligen djupt
otidsenlig. Teatern har sitt ursprung i
religionen. Den antika tragedien våren gudstjänst,
vid vilken gudarnas makt och människornas
lott ställdes fram till begrundande och av
vilken man renades och lyftes. Det moderna
dramat har ett dubbelt ursprung från det
antika skådespelet och medeltidens religiösa
mysterier. Dramatiken kan gripa och skaka
oss, den kan befria oss genom leendet och
skrattet, men den skall i grunden alltid ha
ett ärende till oss, visa oss det mänskliga och
låta oss själva spegla oss i det mänskliga,
dess svaghet och löjlighet, dess nöd och olycka,
men också dess storhet och höghet. Det
hemska, det fula, det råa, skall ej förvisas
från scenen —■ men det skall ej få härska där
och göra sig brett för sin egen skull. »Sådant
är livet och ofta icke ens sådant» är ett gam.

383

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0425.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free