Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sigfrid Lindström. En konturteckning. Av Olle Holmberg - Strötankar. Av Sigfrid Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigfrid Lindström
ella och till stor del epistolära
mästerverk; någon enstaka gång var de ett skri
av förtvivlan.
Att allt detta blir omtalat här är av ett
särskilt skäl: det känns som en skyldighet
för Sigfrid Lindströms personliga vänner
att tala om för hans litterära vänner varför
han skrev så lite; det var inte av brist på
snille; det var av brist på hälsa. »Mitt
påbörjade författarskap», »mitt tidigt
avbrutna författarskap» är uttryck i hans
brev. Det skall — hoppas man — genom
utdrag ur hans brev bli tillfälle att öka
också kvantiteten av det så väl samlade,
så väl skrivna, så djupt genomlevda æuvre
som är hans.
Strö tan kar
Av Sigfrid Lindström
XI en satirisk poet. Folk som hade
hört Bellman själv sjunga — eller agera —
sina visor, lär ha påstått att de förlorade
halva sin tjusning genom att sjungas av
andra, eller rent av bara läsas. (Om detta
skulle vara sant, så vore det ju, inom
parentes sagt, ännu ett skäl att beklaga att man
inte levde på den Gustavianska tiden. Man
skulle då kanske ha kunnat konstatera att
den inte i alla avseenden var så rutten och
lumpen som det nu är dagens mode att
framställa den.) Men vi andra, som aldrig
har hört Bellman sjunga, vi tycker att vi
kan få ut ganska mycket ur visorna genom
att höra vår egen tids Bellmanssångare
föredra dem. (Vi skulle till och med kunna
få stor behållning av att bara läsa honom,
utan att ens känna till melodierna — om vi
bara inte vore så lata, och om inte Bellman,
denne herre av mycket föga djupsinnighet,
vore en så svårbegriplig auctor.) — Jag har
hört folk påstå att Karl-Gerhards visor,
som gör sig så bra när han själv föredrar
dem, verkar fadda om man ser dem i tryck.
Åtminstone i ett fall har jag kunnat
konstatera att detta är felaktigt. I en antologi har
jag omläst hans kuplett »Trojanska Hästen».
Och den är ett nästan fulländat mästerverk.
Slutpoängen är ju en enkel vits på
dubbelmeningen av ordet »kamp». Men att kunna
adla en billig vits till bitande epigram — det
är konst. Just nu minns jag bara en svensk
dikt som jag tycker i fråga om furiös, äcklad
indignation och fräsande sarkasm —
fräsande som salta stormvågor — kan
jämföras med den. Det skulle vara Tegnérs
»Nyåret 1816».
Om dialekter, och om vad som sägs på
dialekt. Om du är intresserad av dialekter —
och det bör man vara — så kan du göra ett
lärorikt rön. Sätt dig på lagom avstånd från
några mänskor som talar en dialekt som
plågar dig — t. ex. sydhalländska, mera
svårartad skånska, eller, vilket är värst av
allt; »bildad» stockholmska — vilken inte,
som salig biskop Flensburg i Lund tyckte,
»har något äventyrligt över sig», utan bara
låter översittaraktigt arrogant, ansträngt
struntförnämt. Tag sen och flytta dig lite
närmare dessa mänskor, så att du kan höra
vad de säger. Du skall kanske då få höra,
att de på sin vedervärdiga dialekt talar
kloka, fördragsamma, förståelsefullt med-
26—Ord och Bild, 59 :e årg.
401
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
