- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
405

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - K.J. — Ett utkast av personliga minnen. Av Lydia Wahlström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

K. J. — Ett utkast av personliga minnen

honom i trakten ett par dar förut,
skjutande till måls med revolver. Makarna hade
haft fyra barn utom K.J.: en dotter som i
övergångsåldern drunknade under
sommarvistelse i Fjärås, en dotter, Vendia, gift
med en unitarianpräst i Amerika, och en
son, som också kom ut till Staterna och
där målade tavlor. Den äldsta dottern,
Alma, var gift med komminister Davidson
i Norrköping.

Av barnen tycks K.J. ha stått fadern
närmast, och hon brukade tala om hur han
gärna tog henne ut på tysta
långpromenader i de vackra omgivningarna kring
Halmstad, inte minst strandvägen utåt havet och
det skogbevuxna Galgberget, som trots sitt
hemska namn var särdeles tilldragande.
Ovillkorligen förde mig tanken härvid på
Kierkegaards låtsade utevandringar med
sonen.

När K.J. berörde sin skoltid, var det
alltid med en viss ironi. Skolan ägdes av ett
par fröknar Mischanek, och uppsättningen
av lärarinnor var väl knappast
märkvärdigare än den då för tiden vanliga. K.J.
mindes en lärarinna, som under
geografitimmarna kunde säga, att invånarna i
Marskländerna »levde nästan uteslutande
av gräs» och som beskrev S:t Peterskyrkan
med att »när man inträdde i detta tempel,
kunde man knappast se slutet på detta
tempel.» Endast av en bland sina lärarinnor
hade K.J. något starkare intryck, och det
var den blivande ärkebiskopinnan
Söderblom, som hon i en liten nidvisa
presenterade med följande ord:

»Det är något mitt mellan heaven och hell
hos den där lilla tjusiga Anna Forsell».

Hon var dock bara vikarie och henne fick
K.J. inte behålla i mer än två terminer.
För övrigt var K.J. som barn sällan frisk,
— hon led ofta av dålig måge —• och
skolföreståndarinnan brukade säga till hennes
mor, att skolkande inte gjorde så mycket, ty
vackra betyg fick hon i alla fall. Sina
sjuktider tillbragte hon med en läsning, som

vida övergick skolans fordringar,
exempelvis Shakespeare i original och Lübkes
konsthistoria, vilken hon måste läsa framstupa
i sängen, emedan den var för tung att lyfta
för henne. Hennes ömhetsbehov var
särskilt under sjuktiderna mycket starkt, och
hon kunde som liten ofta tigga sin mor:
»Ta mig och ha mig!»

Familjen hade ingen förmögenhet, och
det var tydligen med hjälp från annat håll
som K.J. fick komma till Uppsala efter en
studentexamen 1894 som privatist, vars
granna betyg omtalades även vid
universitetet. »Där betraktades jag som en myt»,,
sade hon självironiskt. Halmstad hade då
redan haft en ryktbar student, nämligen
skalden Fredrik Vetterlund, vars fina
latinbetyg hade blivit föremål för K. J:s beundran
och avund. Efter tre år i Uppsala (1894—
1897) hade hon hunnit med en fil.
kand.-examen med laudatur i nordiska språk och
estetik, cum ins. i latin, non sine i filosofi
och approbatur i grekiska.

Skada, att det inte fanns någon Hjärne
bland professorerna i dessa ämnen — i alla
händelser kände sig K.J. knappast vidare
imponerad av någon bland dem och
lyckades snart göra sig misstänkt för elakhet
även av en banbrytare som Norén. På henne
kände han sig aldrig säker i det fallet, t. ex.
när han gick hem från ett »postseminarium»
för att »göra etymologier» och K.J. tordes
fråga honom, om de skulle komma att »bli
mycket gjorda».

Bland kamraterna i Uppsala stod K.J.
egentligen utom tävlan och blev snart
medveten därom. Hon gick under namnet
»Parveln» eller »den lille», och ibland sa
man t. o. m. han i stället för hon om henne,
kanske därför att det kortklippta håret då
ännu var så sällsynt på flickor. Hon
vårdslösade dock visst inte sitt yttre, men hade
redan när hon kom till Uppsala, skapat
sig sin egen stil även där, såsom hon snart
gjorde på alla andra områden. Det svarta,
lite burriga håret passade bra till den vida

405

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free