Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - K.J. — Ett utkast av personliga minnen. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
mörkblå jack-kostymen, där hon mest höll
händerna i fickorna. Hon hade ovanligt
små händer och fötter, och var road av när
hon ibland på universitetet fann sina
galoscher instuckna i ett par stora manliga.
På Kvinnliga studentföreningen trivdes
hon gott och bidrog där med två pigga och
intelligenta spex, det ena april 1897, »Så
fruktas en argbigga» och det andra »Pål
Bange och Stora Karskberg» till vårt
10-årsjubileum 1902. Det förra uppfördes på
Gillet inför 150 personer, varvid författaren
fick inropningar i herrkostym, och det var
fråga om ett ännu mera offentligt
uppförande, fast detta förhindrades genom att man
alltför tydligt i primadonnan kände igen
en mera vacker än intelligent medicinare.
Det Cronschoughiga hos henne var i stycket
lite för närgånget utpekat, och det gjorde
inte saken bättre att hon själv först genom,
vänners beskäftiga meddelande fick reda
på vems roll hon hade spelat. Mot
dumheten kunde K.J. redan på den tiden vara
obarmhärtig nog och blev allt
obarmhärtigare, fast ålderdomen egentligen borde ha
kunnat göra henne mildare. Detta
sammanhängde dock med att hon alltid fick
för liten kritik i sin omgivning och i
Stockholm kom in i kretsar, som mestadels var
henne intellektuellt underlägsna.
Hela denna spexhistoria inträffade
emellertid på samma gång som min
licentiatexamen, som dessutom interfolierades med
ett besök av en kvinnlig Cambridgestudent,
Ruth Rouse, sedermera under många år
resesekreterare för den internationella
kristliga studentrörelsen. Ruth Rouse var icke
utpräglat intellektuellt anlagd, men hade
ingenting av det slags pietism, som man på
den tiden i Sverige gärna förknippade med
anglosachsisk kristendom. Jag kom snart i
en ganska förtrolig beröring med henne,
gynnad genom att hennes värdinna i
Uppsala, professorskan Florrie Quensel, livligt
intresserade sig för studentrörelsen. Trots
spex och examensstudier kom nu även
»Parveln» halvt om halvt in i denna krets,
och i egenskap av »the little boy» blev hon
där lika avhållen som överallt eljest. K.J.
stannade sedan för examensläsning en god
del av sommaren i Uppsala, dit nu också
hennes mor flyttade över på en tid. Jag
deltog däremot i juli 1897 i ett
studentmöte på Själland, varifrån jag flitigt
meddelade mig med K.J. Sedan hon funnit mig
allvarligt absorberad av »rörelsen», räckte
dock hennes religiösa intresse inte längre
till, och jag fick plötsligt ett latinskt
telegram med förebråelser från henne:
»parcen-dum est parvulo dum habes!»
På hösten 1897 flyttade K.J. med sin
mor till Stockholm, där de bodde vid
Oden-gatan inte så långt från S:t Eriksplan. Till
Uppsala kom hon nu bara för tillfälliga
besök och tog då alltid in hos professorskan
Quensel i den engelska villan vid
Trädgårdsgatan, där K.J. döpte den stora sängen i
gästrummet till »Sahara». I avvaktan på
något lämpligare tog hon för en tid arbete
på Krigsarkivet, men sedan dröjde det bara
till 1898, innan hon genom mig kom i
förbindelse med Lotten Dahlgren, redaktören
för Fredrika Bremer-förbundets tidskrift
Dagny, där K.J. blev redaktionssekreterare.
Under åren 1898—1899 hade hon där
under initialerna K. E. J. rätt många
recensioner, t. ex. av sign. Mark Sterns
(Marika Stjernstedts) »Elise», som hon kallar
»tjuvskytte på den moderna
psykologiromanens område». Beträffande Frithiof
Holmgrens »Nya Dikter» anklagar hon
utgivaren, Ann Margret H., för otillräckligt
sovrande. Hilma Angered-Strandbergs
skildringar från Svensk-Amerika får beröm för
djärvhet och naturlig stil. Bland hennes
intressen vid denna tid skymtar här och
där lyriken, inte minst i det varma beröm
hon ger åt Per Hallströms »Våren» och i
hennes vackra översättningar ur Byrons
»Hebrew melodies». Deras melankoli
framträder ännu mer fulländad i hennes egna
»Visor om saknaden» (Dagny 1899).
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
