Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - K.J. — Ett utkast av personliga minnen. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
kan inte neka till, att jag blev en smula
häpen när K.J. och Ellen Kleman en gång
frågade mig hur den nutida ungdomen
egentligen var beskaffad.
Det var tydligt, att ung och ungdomlig
inte riktigt var detsamma, ty av
ungdomlighet borde de ha fått ett tillräckligt
kvantum redan genom de tre märkliga vännerna
med namnet Sigrid, nämligen historikern
Sigrid Leijonhufvud och de bägge
skulptri-serna Sigrid Blomberg och den senare till
Stockholm anlända Sigrid Fridman. Den
förstnämnda av de tre, frihetstidens
personhistoriker par préférence, Sigrid
Leijonhufvud, hade en tid lantställe gemensamt
med Sigrid Blomberg i närheten av Väsby,
och där, på »Sista Styvern», kunde man i
seklets tonår också råka K.J., åtminstone
i den »stambok», där hon sommaren 1916
skrivit in några av sina oförlikneliga
rimlekar. T. ex. följande: — efter en tids
blötväder:
»Varför kommer inte Helios?
Är det månne något fel i oss?»
Eller en liten elakhet om kapten Ernst
Liljedahl, som skrivit en bok med titeln
»Goethes kärlek»:
»En gnista av Goethes flamma
föll på Liljedahl, men slockna’ med detsamma.»
Efter Sigrid Lejonhufvuds död 1937,
skriver K.J. till mig: »Sigrid Leijonhufvud
saknar jag så djupt och svidande, att
(fastän jag nästan aldrig träffade henne) det
överraskar mig själv.»
Att K.J. och jag alltmera sällan råkades,
betecknade hon i ett brev av den 12 nov.
1913 såsom något som grämt henne — »inte
egentligen så personligt — för min egen del
behöver jag nog ingen människa, men som
ett ’ekonomiskt missgrepp’. I detta
outsägligt arma land har man inte råd till
sådana nonchalanser. Hur upprörande är det
icke, att t. ex. Emilia Fogelklou, detta
vanvårdade geni, inte förrän i år kommit mig
till del? En som jag kan tala med
»naken-själigt», för att bruka hennes eget ord. Och
Hilma Borelius tynar bort i lundensisk
stagnation! Det är inte tider att framhärda
i svenskt lättfärdigt eftersinnande och
sturskhet!»
I slutorden till detta brev framhåller
hon, att där står mycket att läsa mellan
raderna. Det märkligaste är väl dock, att
ett av de kvinnliga genierna i Sverige där
värdesätter ett par andra så tydligt som
synes. Sig själv nämner hon visserligen
inte, men desto tydligare gör hon det
småningom i sina böcker. Ty det som där mest
slår betraktaren är just den
ensamhetskänsla som betydande kvinnor här måste
uppleva mer än betydande män — om man
inte tänker på sådana enstöringar som
Vilhelm Ekelund. »Det hemliga
Mansförbundet», som den norske författaren Ingjald
Nissen så livligt skildrar, står ännu inte
som ett relikt från forna tider, utan tycks
alltjämt styra samhället, såsom man finner
av svenska mäns ännu nästan sjukliga
rädsla för kvinnornas intrång på mäns
»egna områden».
Denna ständiga försvarsposition
observerar man knappast i K.J:s skrifter, men
desto mer framträdde den i det personliga
umgänget, där hon ofta kunde vara så
aggressiv i sina omdömen, att jag inte
sällan tänkte på psalmistens ord om Gud:
»För dig är ingen levande rättfärdig.» Med
åren blev hon just inte heller ljusare till
lynnet. Och detta var ju mycket förklarligt
efter Ellen Klemans död 1943 och den
flyttning till Blomsterfondens hus med det
konstlade hemslöjdsnamnet »Sätertäppan»,
som hennes vänner i brist på bättre
föranstaltade åt henne. Här hade hon inte sällan
besök, bland annat också av sin
förutnämnde landsman Fredrik Vetterlund, som
hon först efter Halmstadtiden lärde
personligen känna.
Det med böcker nästan fullständigt
tapetserade rummet gjorde på mig alltid ett
408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
