Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - K.J. — Ett utkast av personliga minnen. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K. J. — Ett utkast av personliga minnen
utstrålande från hennes själs centrum.
Saken är den, att man måste sälja sin själ,
och det är gränslöst få, som vilja inlåta sig
på denna riskabla handel.»
Under år 1902 är K. J. rätt överansträngd:
»Det värsta knepet är egendomligt nog att
gå på gatorna utan att dråsa omkull, och
jag försöker tänka ut en självnekrolog för
St. D. — deras dödsannonser syns mig så
enahanda». För resten vill hon »ligga i
hängmattan och ge sjutton i alltihop och begär
bara lite frid — vill helst dö med pennan
i hand som Sainte-Beuve». I alla fall
lyckades jag få henne i väg till Rättviks
turisthotell efter midsommar, där hon flitigt
rökte bort mygg tillsammans med Sigrid
Blomberg. Men denna »kur» varade inte så
länge, och i augusti, då jag hemsökte henne
i dubletten, Floragatan 20, kände hon sig
»som makulatur igen», fast hon då också
sysslade med sin elaka parodi på Ellen
Keys teckning i Ord och Bild (årg. 1902,
ss. 301 och 369) av Malwida von Meysenbug.
Det var den, som sedan skaffade henne ett
vänligt brev, där Ellen Key kallar henne:
»Du lilla orm, som Fredrika
Bremerförbun-det när vid sin barm eller rättare sagt, sin
steriliserade diflaska!»
Och ändå kan K.J. till sist skriva: »Det
mörknar omkring mig mer och mer, stöden
glider undan och symptomen intensifiera
sig. Ens små oförtrutet uppdykande
illusionsungar behöva krossas».–-Ett
senare brev slutar med orden: »Jag arbetar
på att förvärva så mycken blindhet som
man behöver för att leva.»–-I de
orden låg en förebråelse till mig.
I hennes mörksyn gjorde nog också det
offentliga livet sitt till: hennes bitande
tidningskåserier föranledde småningom, som
hon säger, att man »ingenting riskerar med
att skymfa mig». Här citerar hon Amiels
ord: »Man är alltid i vägen för någon, ty
hur liten man än gör sig, upptar man alltid
något utrymme.–-Jag smyger här
så ängsligt som en brottsling och blir också
alltid tagen för en sådan. Uppta inte
förestående som jämmer — blommor och
kransar undanbedjas! — utan som — jag
vet inte vad!» Hon är så rädd för att vara
påflugen, »men av mig riskerar du
ingenting».
Sedan Huck Lebers humoristiska
essaysamlingar utkommit, finner hon att
åtskilliga tidningar verkligen har uppfattat dem
som satir. »Men den är av en lågmäld sort,
som slinter förbi grova öron. Jag tror, att
jag skulle vilja förstå, att historierna i sin
helhet närmast äro s. k. humoresker och att
satiren poängterar satserna i dem. Man bör
inte utgå från den föreställningen, att de
äro anlagda på väckande av skrattsalvor.
En lätt och välbehaglig dragning på
munnen förslår.»
1910 lämnade hon som sagt St. D., och
1912 sammanflyttade hon med syskonen
Kleman på Valhallavägen och kom därmed
under Ellens underdåniga men ständigt
självuppoffrande omvårdnad.
Så kom nyårsvakan på Musikaliska
Akademien 1915 till minne av Fredrika
Bremers död femti år förut och med uppläsning
av en kantat av mig, som K.J. enskilt till
mig hälsade med glädje.
Efter detta tycks det ha dröjt åtskilligt
innan vi råkades; i grunden var vi för olika
att riktigt trivas ihop. Närmandet kom
genom att jag (okt. och nov. 1925) skickade
henne blommor. Sedan råkades vi kanske
först när det var fråga om Sigrid Fridmans
Fredrika Bremerstaty, som vi båda
beundrade. Om Sigrid Fridman handlar också de
sista kort — brev var nu sällsynta — jag
under 40-talet fick från K.J., men då gällde
det hennes staty av Ellen Key, som ännu
befinner sig på gipsavgjutningens stadium.
Om K.J. möjligen — i önskeform — hade
velat göra ett testamente, hade det väl
gällt detta.
* *
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
