Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mellan två ytterligheter. Musikkrönika 1949—1950. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mellan två ytterligheter
Musikkrönika 1949— I9S°
Av Bo W alin er
ET ÄR i varje fall för Sveriges
vidkommande förvånansvärt i vilken ringa
utsträckning som de moderna
kommunikationsmedlen påverkat det internationella utbytet
av samtida musik. Vägen från och till
kontinentens sjudande brygd av konstnärligt
sökande, av tekniskt experimenterande tycks
vara sig ganska lik sedan decennier tillbaka.
Det tog en gång — i diligensens århundrade —
elva år för Beethovens på sin tid radikala
nionde symfoni att nå Stockholm:
»leveranstiden» på Brahms symfonier var ett halvsekel
senare i genomsnitt endast två till tre. Men vi,
som kan sitta hemma vid våra radioapparater
och så gott som dagligen avlyssna vad
sändarna i London, München, Paris och
Beromün-ster rikligt bjuder av ny musik, vi fick vänta
i tjugo långa år på Igor Stravinskijs
Psalmsymfoni och nästan lika länge på att få
kontakt med Béla Bartöks märkliga
instrumentalverk. För Paul Hindemiths musik kom
erkännandet först vid mitten av 40-talet —- och då
främst genom ett teoretiskt arbete — och
med undantag för en trängre krets av unga
musiker är Arnold Schönberg fortfarande bara
ett herostratiskt ryktbart namn.
Konsertsäsongen 194g—1950 får dock ett
facit som inte i allt är de tidigare likt. Förr
gällde debatten för eller mot »modern»
tonkonst. Musikälskare som ansåg
musikutvecklingens lyckliga år ända i Wagner, Brahms och
Tjajkovskij kunde då ännu vinna allmänt
bifall med sina ordblomstrande korståg mot
den nutida oljudslåten: om tonsättarna man
åsyftade hette Carl Nielsen, Alban Berg eller
Gösta Nystroem bekymrade föga. Sådan är
emellertid inte situationen 1950. Vad nytt är
det då som hänt under det gångna året? Inga
stora ting, men ändå ganska märkliga! Det
tycks som skulle de värsta fördomarna vara
på väg att raseras. Vi har exempelvis kommit
därhän, att vi skiljer på »modernt» och
»modernt», att vi förstår att Hindemith och
Honegger inte kan kallas radikala — i varje
fall inte i jämförelse med Bartök och
Stravin-skij. Vi ha vidare lärt oss att begreppet
»modern musik» inte utan vidare kan identifieras
med »atonalism», att nyklassicismen många
gånger är utvecklingssteril i förhållande till
expressionismen. Det har varit en säsong
lärorik som få. Steget är emellertid ännu
långt till den verkligt mångsidiga •— och.
sakkunniga •—• aktualiteten. Man kan visserligen
komplettera sina erfarenheter om Schönberg
och hans många efterföljare genom
privatstudier, genom grammofoninspelningar och
utländska radioprogram: detta är dock
fördelar som endast kan utnyttjas av några få
utvalda. Det är f. ö. egendomligt vilken makt
över sinnena som ett konsertframförande har
— enbart med grammofonskivor bygger man
inte upp någon musikkultur.
Ernst Krenek påpekar i en Schönbergartikel
i Prisma 1949 att nyklassicismen fick vind i
seglen främst därigenom att konsekvensen i
atonalismens utvecklingslinje skrämde många
musiker —- även dem som i övrigt var positivt
inställda till de nya strömningarna. Samtidigt
vittnar det motstånd som många av Igor
Stravinskijs verk från de tre sista
decennierna rönt på sina håll om en liknande
reaktion mot en radikal nyklassicism. Med
tanke på de stora konstnärliga landvinningar
som båda dessa ytterligheter ändå fört med
sig förefaller det helt naturligt att man i
ängslan för enkelriktning åt ettdera hållet
sökt skapa en kompromiss mellan dem. Det
förefaller också helt naturligt att den mycket
stora grupp av tonsättare som det då blir
fråga om kvantitativt kommit att dominera
inslaget av samtida musik på såväl svenska
som utländska konsertprogram. Av den
största vikt är emellertid att det ur denna
kompromiss så småningom uppstått en stil som
trots starka divergenser inom sig kan sägas
utgöra en självständig, tredje linje i
1900-talets tonkonst.
De två tonsättare som kommer att behand-
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
