Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mellan två ytterligheter. Musikkrönika 1949—1950. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo W alin er
Arthur Honegger vid sitt besök i
Göteborg hösten 1948.
las i denna krönika, Arthur Honegger och
Paul Hindemith, tillhör — liksom de allra
flesta samtida nordiska tonsättare av
betydelse — denna mellanlinje. Honegger är f. ö
ur historisk synpunkt särskilt lärorik att
studera som han egentligen aldrig lyckats tämja
de stilsplittrande krafterna i sin konst.
Oratoriet Jeanne d’Arc på bålet, som fick sin
skandinaviska premiär i svensk radio i början
av detta år, talar sitt tydliga språk. -—■ För
förståelsen av verket kan det vara på sin
plats att se något tillbaka på Honeggers
produktion fore mitten av 30-talet då Jeanne
dArc-musiken komponerades.
En tid omkring 1920 — Honegger är då 28
år — tillhör han en grupp av sex unga franska
tonsättare (»Les Six»), bland dem Darius
Milhaud. Gruppens konstnärliga program stod
att läsa i en aforismsamling, Le Coq et
lAr-lequin, av Jean Cocteau, vilken genom sin
mångomskrivna vänskap med Stravinskij
hade kommit i kontakt med dessa unga
musiker. Av aforismerna må här endast anföras
två, citerade ur schweizaren Willi Tappolets
Honeggerbiografi: »En diktare har alltid för
många ord i sin ordbok, en målare alltid för
många färger på sin palett, en musiker alltid
för mycket noter på sitt piano. . .» Och den
andra aforismen: ». . . Schönberg är en
mästare, alla våra musiker och Stravinskij står
på något sätt i skuld till honom. . . Debussy
spelar franskt, men har lagt till den ryska
pedalen. . .» I koncentrat tedde sig programmet
på följande sätt: enkelhet, klarhet, knapphet;
primitivitet — »i de exotiska folkens mening»
— i stället för raffinemang; friläggande av
linje och rytm, melodi i stället för harmoni;
jazz, Satie, Franfois Couperin i stället för
Beethoven, Wagner och Debussy. En
vardagens, en »det vardagliga brödets» musik.
På en punkt kräver detta program en mera
detaljerad förklaring: den stora betydelse som
tillmäts Schönberg — ty vi är ju långt ifrån
att ha att göra med några doktrinära
atona-lister. Att Schönbergs namn med sådant
eftertryck nämnes av den parisiska gruppen —
och ofta även i andra liknande sammanhang
vid denna tid —• ger oss en betydligt sannare
bild av hans betydelse än de många osakligt
negativa, antischönbergska inlägg som var
vanliga, inte minst i Sverige, under 30-talet
och den tidigare hälften av 40-talet. Vad
beträffar Honeggers attityd mot Schönberg
torde den ha varit karakteristisk för det stora
flertalet av de modernt orienterade tonsättare
som framträdde efter det första världskriget.
Utan att någonsin helhjärtat gå in för
atona-lismen, känner de sig dock tack vare denna
uttrycksmässigt friare gentemot materialet.
I egentlig mening schönbergsk klingar ingen
musik av Honegger: någon
systemtillämpning möter vi — med några få
ungdomliga undantag ■—■ inte heller. Återstår en i
de större verken flerstädes dokumenterad
uttrycksfullhet i expressionismens anda.
Sedd i belysningen av Honeggers senare
produktion bör emellertid denna sida inte
överbetonas. Ojämförligt mycket större roll skulle
nyklassicismen visa sig spela. »Bach är min
store förebild», citerar Tappolet efter
tonsättaren. Bakom denna beundran låg
sannolikt inte bara en strävan efter tonspråkets
koncentration, klarhet och allvar —• de
sensationssökande tendenser som gjorde sig
gällande i »Les Six»-gruppen fann i Honegger
ingen anhängare — utan även känslomässigt
grundad sympati för det germanska
musikarvet. Honegger tillhör en tyskspråkig
köpmanssläkt från Zürich, ehuru han vuxit upp
och merendels vistats i Frankrike.
En självständig honeggersk profil kan man
tala om först i och med det berömda
oratoriet Kung David (1921—1923). Vad man i
första hand bör lägga märke till där, är den
ovanliga syntesen av de till synes mest
oförenliga musikaliska stilar. Expressionistiskt
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
