Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mellan två ytterligheter. Musikkrönika 1949—1950. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Walin er
mellanrum orgelmässigt använda
stråkgruppen. Honeggers sätt att använda sig av detta
material leder f. ö. både genom sin
programmatiska tendens och sin klangkolorism
tankarna till Gustav Mahler och Richard Strauss:
den senromantiska orkesterpolyfonin
tillkommer, om än i mindre skala, som
ytterligare en stilbildare i Honeggers musik.
Bläddrar vi vidare i partituret kommer vi
fram till den scen som förbereder
domstolsförhandlingarna, Jeannes utlämnande åt
djuren: en brett upplagd dialog mellan solister
och kör. Melodiken är här diatoniskt koncis
och symmetrisk med en eggande rytmisk
utformning. Genom taktartsförskjutningar vid
frasbytena gör musiken ett fanfasifullt och
och rörligt intryck. Denna korsats med dess
kraftfullt parodiska foxtrotkaraktär är ■—■
liksom den något färglöst pastischartade men
i en oförliknelig grace framflytande
skördescenen med dess vackra folkvisor — ett
slående exempel på den förnämliga körkonst
som Honegger visade prov på redan i Kung
David. Den är dessutom vittnesbörd om
tonsättarens delvisa förankring i det
nyklassicis-tiska lägret: förebilderna här, liksom i Kung
David, är Händel och Bach. Den tyske
musikforskaren Kurt Westphal har studerat de
svårigheter som de nutida tonsättarna
mötte, när de under 20-talet började syssla
med vokalmusik.1 Deras skolning och deras
intressesfär tog i första hand sikte på
instrumentalmusiken och de försök som gjordes
av dem att komponera för människorösten
utföll ofta mindre lyckligt. Den instrumentala
prägeln gjorde sig gällande över allt — mot
rösternas natur. Honeggers lösning — och
räddning — ligger, som tidigare anmärkts,
i ett återknytande till de senbarocka
traditionerna, framförallt till den i italiensk
vokalkonst skolade Händel. — Som vi längre
fram skall se, kommer vi att i Paul
Hinde-miths opera Mathis der Maler möta samma
problem men med en något avvikande
lösning.
Den honeggerska illustrationsförmågan gör
inte halt vid beskrivningen av vissa klart
upplagda händelseförlopp. Den har en djupare
syftning än så i sitt återspeglande av de
agerandes själstillstånd. Den blir ofta
psykologiskt träffande och kan då — för att endast
undersöka huvudrollens skiftningar — i tunga,
klagande klockklanger tolka Jeannes oro och
1 Melos 1927.
rädsla inför det oblidkeligt hårda öde som hon
går till mötes, med spontan, lidelsefull kraft
återskapa hennes frälsningsjubel, eller i enkla,
spröda tonfall skildra hennes naiva
lyckokänsla inför minnesbilderna av barndomen.
Det är ingen överdrift att påstå att det
stora uttrycksregister som Honegger förfogar
över i sin musik har ytterst få motsvarigheter
i vår tid. Man kan nämna Benjamin Brittens
namn, men därmed aktualiseras också vissa
svagheter som i synnerhet vidlåder Honeggers
dramatiska verk: att musiken trots sin
stämningsrikedom inte förmår stå s. a. s. på egna
ben, inte förmår borra sig in i de olika
karaktärer som skall skildras. Långa avsnitt är
Jeanne d’Arcmusiken inte mer än en
konstfullt utarbetad och inspirerad ljudkuliss. I inte
ringa utsträckning går detta tillbaka på det
sällsynta förhållande att oratoriets dialog inte
sjunges utan talas, att verket till stora delar
är en melodram. Sålunda är Jeannes roll,
bortsett från några få takter ur en gammal
majvisa, alltigenom deklamerande. Samma är
förhållandet med de fraser som tilldelats pater
Dominikus, Jeannes jordiska beskyddare, och
huvudparten av domstols- och
kortspelsdialogerna. Endast de himmelska rösterna, den
heliga Jungfrun och helgonen Katarina och
Margareta, är sångpartier.
Man har nu frågat sig — tydligen i akt och
mening att söka hålla tonsättaren skadeslös
för alla kritiska inlägg — om inte denna
uppdelning härrör från Claudel. Att detta
antagande har fog för sig, framgår av ett kort
referat av ett Claudelföredrag som den schweiziske
musikskriftställaren Willi Schuh meddelar i
en recension av Jeanne d’Arc på bålet.1
Skalden skulle ha behandlat förhållandet
dramamusik och därvid utgått från en Pascalsats
»L’éloquence continue ennuie» omformande
denna i satsparet »La musique continue
ennuie — La poésie continue ennuie». Vad som
synes ha föresvävat honom var inte den
fullständiga föreningen av ord och ton, inte det
wagnerska dramats »narkotiserande atmosfär»
utan som i Jeanne d’Arc på bålet en
växelverkan mellan dikt och ton, där textens innehåll
genomsyrar musiken, där musiken fördjupar
och skärper ordets innebörd, men där detta
samarbete inte berövar någondera parten
deras självständighet.
Lika troligt som det förefaller att Claudel
varit den ledande kraften vid den melodrama-
1 Schweizer Musik der Gegenwart.
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
