Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Seklens kultur i norskt landskap. III. Nordland. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jöran Mjöberg
I Alstahaug skrev Petter Dass Nordlands
Trumpet, den stora poetiska beskrivningen
över Nordland, och han diktade gärna om
kvällarna och nätterna, när han inte kunde
arbeta i jorden eller ligga ute på fjorden i sin
båt och fiska. Naivt, brett och målande
berättar han i sin dikt om hela landsändans
geografi, klimat och djurliv, om t. ex. den
»alamodiska» Fru Ripa, om vildgåsen, som
säges kunna vädra likt en hund, och om
stenbiten, vilken ser ut som vore han
»befängt med Frantzoser». Han skildrar
folkets hårda tillvaro och kamp mot frost,
mörker, hav och storm. Fiskaren riskerar varje
dag sitt liv på havet, och bonden lider av
vinterns eviga mörker. Det är centrala ting
i nordlänningens livsförsel som lägges ut på
vers:
Hand ofte tit hverken veed Døgn eller Dag,
Men Ugen igiennem alt under et Tag
Ved Talge-Lys æder sin Davre;
Indbundet alt stædse som Qvæget i Baas,
Og holde sin Døre for Frostet i Laas,
Slig Nætter giør Huusene mavre.
Han målar fiskens liv i havet utanför
Nordlands kust:
Du spralende Sey! see, jeg nær havde glemt
Din hoppende Springen og lystige Skiemt
Udi mine Skrifter at teigne:
Hvor smuk er din Dands, alt om Mid-Sommers Tiid
Naar Soelen er skinnend og Veiret er bliid
Et Menniskes Hierte maae qveigne.
Anm. till citatet från Petter Dass: Davre,
middag; qveigne, uppliva.
Kostligt humoristisk är hans teckning av
tobaken och dess bruk. Den köpes hos
krämaren, heter det, tuggas och stoppas i
munnen, där den fyller kinden som en saftig
gröt och får andedräkten att dofta likt
rosenvatten. Hustrurna får gärna tobaken i
form av snus, och om de använder snuset
försiktigt, får de en röst som en grymtande
gris, medan näsan blir ren och skön som
insidan av en herrgårdsskorsten eller som
ett bökande svin om sommaren.
Sommaren är en årstid som skalden i
nordlänningens varma tacksamhet över dess
korta värme med hänförelse besjunger. Då
lyser natten som en dag kring polcirkeln,
och »Fugler sin Skabermand lo ve». Det är
samma ljusa naturupplevelse som i vår egen
Kolmodins härliga sommarpsalm: »Man
hörer fåglar sjunga Med mångehanda ljud:
Skall icke då vår tunga Lovsäga Herren
Gud?» I skildringen av sommarnatten i
Nordland har Petter Dass fått en sentida
medtävlare i Björnstjerne Björnson, som i
En ny feriefart skrev en sorts kulturell
turistpropaganda för Nordland. Han
skildrar där sommarsolen, den simmande
eldkulan, den rödglödande meteoren, »som
man kunde tænke vilde smælde i millioner
stykker og stumper, hvis ikke synets
rolige højhed, farvernes harmonipragt i den
himmel, det majestætisk skrider frem i, gav
fred, fuld og forklaret fred». Också månen
kommer med, i en humoristisk, drastisk
färgläggning, som gör denna beskrivning till
en av pärlorna i Björnsons prosa:
»Engång som midnatssolen var på sit
skjøn-neste, kom månen op; den vidste formodentlig
ikke, hvad der var påfærde; ty skidnere,
græt-nere fjæs, mere fordrukkent og vantrevent, kan
ingen til opiumsrøg forfalden kineser fremvise.
Med dette hårløse eksemplar af drukkenboltenes
klasse havde den overhovedet en slående lighed.
At nogen digter nogensinde har skrevet oder til
ham, nogen elskerinde nogensteds smægtet mod
ham, var ikke let at förstå. Vi peb ham ud, så
ynkelig han drog sig hen, og dængede ham til med
latter. Han var også blevet påfaldende liden og
sammenskrumpen; han måtte vist føle det selv;
ti han holdt sig på betydelig afstand.»
I dag står Petter Dass staty, i Gustav
Vigelands gestaltning, på hans hemort,
med handen lyftad över huvudet, liksom
besvärjande avgrundsmakterna vid sin fot.
Han är inte bara ett bleknat namn ur
litteraturhistorien. I många år seglade
fiskarna i Nordland med en svart klut i
seglet som tecken på den sorg de bar över
sin bortgångne predikare och sångare, och
hans personlighet och diktning lever ännu
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
