Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Seklens kultur i norskt landskap. III. Nordland. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S e k l e n s kultur i norskt landskap
hos folk av alla samhällsklasser och yrken i
Norge.
Mo i Rana ligger ett femtiotal mil norr
om Trondheim. Det är ett
Klondykelik-nande samhälle, som hastigt växer. Det
har gruvor, järnverk och flera högre skolor
och det ligger brant under fjället, där vägen
går över till det närbelägna Sverige. Det
har också gamla förbindelser med vårt land,
särskilt med södra Lappland, och det har i
alla tider varit ett guterat nöje för
befolkningen här, när svenskarna kom körande
över fjällen på sina årliga
provianterings-resor till den norska kusten. Redan Petter
Dass berättar om hur de svenska
»barkkarlarna» kom farande »fra Uma, fra Lula,
fra Torna, fra Pit» för att mot sina
smides-arbeten, särskilt yxor och filar, tillhandla
sig den torkade fisken till vintermat.
Strax norr om Mo slutar järnvägen, som
dock så småningom skall byggas vidare till
både Bodö och Narvik. 1 stället går resan
mot norr i buss, en niotimmarsfärd till Bodö
över polcirkeln, där de geografiska skyltarna
knappast skymtas genom en virvlande
snöstorm. På andra sidan fjället går vägen ned
till Saltenfjorden, med strandbyn Rognan
och dess urgamla timmerhus. Både Mo i
Rana och Saltendistriktet är inmutade i
den svenska litteraturen. Till Mo kommer
luffarna i Harry Martinsons luffarepos
Vägen till Klockrike, och i dessa trakter
har den vackra Mäster-Sara i Olof
Högbergs Den stora vreden sitt tillhåll under
landsflykten. Litterärt sett kan man
måhända finna en linje från detta diktverk
kring norsksvenska förbindelser i forna
dagar till ett norskt om samma ämne,
Falkbergets Christianus Sextus. Dessa
romaner bekräftar också resenärens intryck,
att Nordland och vårt Norrland är mera
lika — i natur, levnadsvillkor och
folklynne — än Norrland och Götaland eller
Nordland och Norges Östland.
Ännu en svensk diktare har spunnit
fantasier kring dessa trakter. Pelle Molin
bodde länge i det norska gruvsamhället
Sulitjelma och i Bodö — som inte betyder
ön med »fiskebodarna» utan vid »bådarna».
De brev som han en gång skrev till Marie
Engen i Bodö blev offer för den brutala
tyska bombningen av staden våren 1940,
då två tredjedelar av dess hus förstördes.
Nu börjar ett nytt Bodö resa sig ur
ruinerna. På kyrkogården utanför staden vilar
Pelle Molins stoft, och bland hans
skildringar från det kalla och sköna Nordland
kan det vara tillräckligt att erinra om den
spännande historien om Senjens storbjörn,
som utspelar sig mellan Lofoten och Tromsö.
Bjcrnen är inget sagodjur i Nordland, och i
foyern på hotellet i Mo står t. ex. ett
uppstoppat exemplar, som är skjutet på orten.
Om Saltenfjorden har Snorres kungasagor
en hel del att berätta. Här byggdes Olav
Tryggvasons kungsskepp Ormen Långe.
Och här bodde Raud den ramme, en hednisk
hövding och trollkarl som var Olavs fiende.
När kungen, berättar Snorre, ville förfölja
Raud in i fjorden, lät denne en storm
blåsa upp, som hindrade kungen att segla
in. Då vattnet efter en vecka inte hade
lagt sig, lät Olav sin biskop läsa över det,
och man kunde då segla in i fjorden, ehuru
vågorna på båtens sidor gick så höga, att
man inte kunde skönja fjällen på sidorna.
Raud överraskades och togs tillfånga mitt i
natten, men när kungen ville tvinga
honom att låta döpa sig, for Raud ut i
gräsliga hädelser. Olav blev då så vred, att han
i trollkarlens mun lät sätta in ett rör med
en huggorm i, och när Raud blåste mot,
tvingades ormen ned i magen på honom
med hjälp av ett glödande kol bakom
stjärten. Så åt ormen sig ut genom Rauds
sida, och så fick han sin bane.
3-
Skall man lära känna Nordland på allvar,
måste man välja vägen vidare mot norr
över Vestfjorden, vars farlighet vintertid,
och vars rikedom på »sagn och saga» är ett
453
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
