Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dikt, samhälle, kultur. Av Sven Linnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Linnér
äldre arbete, till synes byggt på ett identiskt
resonemang. Jag tänker på Taines Philosophie
de l’art, som utkom 1865. Hos fransmannen
finner man samma distinktion mellan de
potentiella genierna, vilka antas vara fördelade
efter statistikens lagar, och de till utveckling
komna. Vilka de senare blir, och när och var
de uppträder, bestämmes av miljön. Jämför
man emellertid de båda arbetena något
närmare, finner man djupgående och betecknande
olikheter. Taine talar om en »situation
généra-le», ur vilken han vill härleda alla enskilda
fenomen. Det kan tyckas, att man här är
mycket nära en senare tids kulturbegrepp.
Men för Taine är denna »situation» något som
med stor säkerhet kan beskrivas. I själva
verket går han ännu längre, och menar sig
kunna reducera den till en enda grundläggande
orsak (stadsstaten i Grekland, den politiska
katastrofen vid antikens slut, ur vilken han
förklarar medeltidens världsfrånvändhet
o. s. v.). Han räknar också med en
orsakskedja, som sträcker sig från detta
grundläggande fenomen till kulturens mest unika
yttringar i enskilda diktare och konstverk. Varje
länk i denna kedja kan fastställas; vi förmår
att »marquer avec exactitude tous les anneaux
de la chaine qui lie la cause première à son
effet final». För en dylik tankegång står
Kroe-ber helt främmande. Enligt honom vet vi
nästan ingenting om den kultur, ur vilken
han vill förklara de geniala prestationerna.
Lika litet vet vi om kausalförloppen; i stället
för raka orsakskedjor skymtar vi ytterligt
komplicerade sammanhang. Kroebers
inställning torde här vara representativ för hela
sociologins utveckling.
De problem, som anmäler sig, om man
börjar att aldrig så litet studera sociologins
orsaksbegrepp, är mycket svåra. En diskussion
därav ligger helt utanför ramen för denna
uppsats och skulle förutsätta en filosofisk insikt,
som jag inte äger. Jag vill blott antyda två
förhållanden. Sociologin räknar ofta hellre
med ömsesidiga påverkningar än med ensidiga
orsaksförlopp. Verkligheten betraktas då som
ett system av variabler och funktioner, där
variablerna kan väljas med nästan
obegränsad frihet. Faktor A verkar sålunda inte bara
på B, C, D etc., utan B (C, D etc.) influerar
också A och de övriga. Redan av denna syn
på påverkningarnas ömsesidighet följer, att
alla försök att förklara en kulturutveckling
ur en viss »primärfaktor» är dömda till
misslyckande. Taines resonemang ger exempel på
ett sådant, uppenbart oriktigt
tillvägagångssätt. — Sociologin kan emellertid inte
inskränka sitt studium till orsaksförloppen. Det
framgår av själva begreppet kulturmentalitet.
Jag erinrar om Kluckhohns ord, att man i
en kultur kan finna samma grundläggande
principer uttryckta på så vitt skilda områden
som ekonomi, politik, konst och religion. Det
är uppenbart, att den analys, som föregår
ett sådant omdöme, inte kan inskränka sig
till de (trots allt jämförelsevis få) fenomen,
om vars ursprung man äger full klarhet. För
att kunna ge en representativ beskrivning av
en kulturs karaktär, måste sociologen ta
hänsyn till alla drag, som han kan fastställa.
Detta fastän många av dem inte kan
förklaras — annat än med en helt allmän hänvisning
till gemensamma förutsättningar. Det är i
konsekvens härmed, som man finner, att Ruth
Benedicts Kulturmönster inte söker förklara
uppkomsten av de kulturella fenomen den
beskriver; boken är i sin metod systematisk,
inte historisk. Vi står här inför ett faktum av
stor principiell betydelse: Sociologin anser det
vetenskapligt legitimt att studera även sådana
förhållanden, som den inte kan förklara, d. v.s.
att arbeta också med andra relationer än de
kausala. En svensk forskare, Bertil
Pfannenstill, ställer (i Statsvetenskaplig Tidskrift,
1945) till och med studiet av de enskilda
fenomenens uppkomst i andra rummet efter
den systematiska analysen av
kulturmentaliteten, eller •—■ som han föredrar att kalla
det —• en kulturs etos: »Det kan sålunda vara
olika faktorer, som bidraga till uppkomsten
av ett etos eller till en konflikt mellan olika
etos, och dessa olika faktorer måste
naturligtvis sociologen söka fastställa, men den mera
ingående analysen av dem får han överlåta
till de ifrågavarande (special-)vetenskaperna,
medan sociologen själv med sina speciella
metoder — enquëter, intervjuer, »case-studies»
etc. ■—■ har att söka sig fram till det etos (den
livsstil, mentalitet, anda etc.), som, genom
yttre och inre betingelser i samverkan, har
kommit att utmärka en grupp individer till
skillnad från en annan grupp, och som präglar
dessa individers handlingar och
föreställningssätt. I den mån man ser dessa handlings- och
tänkesätt som bestämda eller »färgade» av ett
etos, har man därmed också lagt en
sociologisk synpunkt på desamma».
Det bör till sist framhållas, att en
alltigenom enhetlig kultur väl aldrig existerat.
Graden av Integration växlar från fall till fall
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
