Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fransk kritik. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
dande intelligens och i sin art hänförande
mänsklighet. •—• Vid sidan av Gide och Valéry
nämner författaren en hos oss aldrig läst
författare Valéry Larbaud, som i Frankrike
bland kännare åtnjuter en svårförklarlig
beundran. Tydligt är, att särskilt hans kritik
betytt mycket viktiga impulser i Frankrike,
och att hans person var mycket tjusande. —
En annan skribent, som vi icke så gärna
velat acceptera, är Colette, passionens
outtröttliga och graciösa analytiker, den
kvinnliga sensibilitetens störste tolk vid sidan av
Änne de Noailles i modern fransk dikt.
Intressant är att här få en föreställning om
slutfasen i hennes diktning. Hon har principiellt
länge begränsat sin diktning till »ce qui se
voit et se palpe». Men även hon måste åldras
och därmed försvann hela hennes diktnings
primärmaterial, den psykofysiska
besattheten i passionens tecken. Hur reagerade hon i
denna situation? Colette har i själva verket
utvecklat sig till verklig visdom;
karakteristiskt är, att Mauriac kallar hennes romaner
genuint katolska. Det fanns alltid hos henne
en fin insikt om den kroppsliga skönhetens
förgänglighet. Hennes syn på jordelivet är i
själva verket den klassiska katolska: Racines
och Bossuets.
I kapitlet om Proust märker man intryck
av en viktig bok, utkommen under kriget,
tryckt på uselt papper och nu ■—• efter den
politiskt komprometterade författarens
självmord — rätt svåråtkomlig, Ramon Fernandez’
märkliga monografi. Författaren anknyter
bl. a. till Fernandez’ kritik av Prousts kärleks,
uppfattning, som trots all finess är
fattig-Han citerar också Paul Claudels barska ord
om att Prousts hela värld är en ruin: »Et puis
il y a autre chose dans la vie que ce peuple
d’oisifs et de larbins.» Inga konkreta
sensationer eller upplevelser hade i och för sig något
(lycko)värde för Proust. I ett brev till
prinsessan Bibesco skriver han: »C’est quand ils
m’en rapellent un autre, quand je les goute
entre le présent et le passé, qu’ils me rendent
heureux.» Det är en fin själviakttagelse. Men
det är icke mognad, det är icke visdom, det
är icke realism.
Man frapperas av hur ofta Clouard får
tillfälle att inskjuta egna skarpsinniga
anmärkningar. Det finns ingen biografi i hans
bok, som är slappt referat, allt är självsyn,
direktupplevelse. Jag skall gå förbi hans
briljanta porträtt av Giraudoux och ett
ögonblick stanna vid framställlningen av Mauriac,
som är rätt sensationell. Clouard, som utgår
från Sainte-Beuves krav på mogen realism,
fullständigt perspektiv eller med andra ord
klassicism, hävdar, att Mauriac med all sin
geniala intuition stannar vid delperspektivet,
att han aldrig ger hela sanningen, att hans
syn är sjuk, nevrotisk. Att han fint avslöjar
ruttenheten även i de mest välmenande och
välrenommerade attityder, är en förtjänst.
Men att hans verk icke erkänner de legitima
värden, som heter vänskap, trohet, lugn
balans, är en brist i författarens utrustning
eller i hans sanningsvilja. Det finns ett
omänskligt, ett människohatande drag i hans
romankönst. Han skriver sina böcker på tre
veckor, de är nästan aldrig fördjupade, de är
geniala skisser —- skulle han besinna sig,
skulle han finna, att de icke ger hela
perspektivet, att han i ett slags oförsonlig rancune mot
ett liv, som så grymt sårat honom, vägrar
att se det i hela dess rikedom. Ingen har i
modern litteratur gett det negativa
perspektivet med större frenesi eller och större
skarpsynthet. Men var finns den verklighet,
som Tolstoy och Balzac såg ytan av, och som
Claudel och Dante genomskådade — var
finns den skapade och fallna och återlösta
världen hos Mauriac?
Man kunde svara, att han hör till de
diktare, som aldrig kan rätt bedömas efter de
enskilda konstverken, utan som måste läsas
i hela sitt sammanhang. Vad som saknas
Mauriacs romaner, finns i själva verket
hans kritik, hans journalistik och hans lyrik.
Clouard anar det, när han i sina slutord pekar
på Mauriacs »Journal» — hittills fyra band —
som hans största mästerverk.
Bernanos, periodens kanske störste
romanförfattare i Frankrike, behandlas
högaktningsfullt men ingalunda efter sin verkliga rang.
Slutorden bör citeras, därför att de ger en
föreställning om Clouards lysande
karakteriseringskonst:
»Le style du romancier a constamment
évolué. Il était fort et rapide, athlétique dans
Sous le Soleil de Satan. Alourdi dans
Ulm-posture, il est devenu par la suite un mélange
de vitriol et de purée de pois; le brouillard
alterne avec l’éclat métallique qui annonce
les orages. Le style du pamphlétaire appelle
toutes sortes d’autres comparaisons: entre
toutes, celle d’un hidalgo en loques, dans des
fondrières, épuisé par une marche hagarde de
cavalier qui a perdu son cheval, au matin
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
