Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam som målare, av Bertil Waldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppfattning. Hans litterära reaktion mot zolaismen förebådas i
en konsekvent oppositionsinställning vis-à-vis den nyorientering
inom konsten, vars litteräre banerförare framför andra var den
man, som redan 1866 präglat slagordet: »ett konstverk är ett
hörn av naturen, sett genom ett temperament» — Emile Zola.
Heidenstam synes endast tillfälligtvis och i obetydlig grad ha
kommit i personlig kontakt med de många parissvenskarna. De
flesta av dessa voro också ännu tämligen okända storheter. De
enda svenska konstnärer, han erinrar sig från Paristiden, voro
Wahlberg och Hagborg, vilka åtnjöto stort anseende. Även
dessa soignerade representanter för den modererade, Bastien
Lepage närstående realismen torde ha förefallit honom alltför
tidsenliga, i varje fall icke svarande mot hans egna
konstnärliga intentioner. Ointresserad om ej rent av avog|*stämd mot den
konst, som bar dagens prägel och som nu i triumfruset efter
genombrottsårens intolerans och hån från de tongivande
akademikernas, kritikens och publikens sida proklamerade sig som den
allena saliggörande, sökte han sig till helt andra kretsar och
strömningar, mera i samklang med de stilideal, vilka i Rom,
München och Stockholm ännu gällde för synnerligen
comme-il-faut men som i Paris sedan länge voro löjeväckande urmodiga.
I några maliciösa rader har Heidenstam — kanske ändå inte
alldeles utan ett stygn i hjärttrakten (». . . men trist, men
avundsjuk jag bjöd farväl åt män, som oftast utan snillets själ, fått
snillet samlat ensamt i sitt öga . . .») — avfärdat den banala
verklighetskonst, som kännetecknade åtminstone de mondäna
miljöerna inom 80-talets parisiska konstnärsvärld:
»De se behagligt över penselskaften
den granna staden, damernas gestalt,
de höga handskarna, brokaden, taften;
och deras ögas glädje är dem allt.»
(»I den röda staden».)
8 86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
