Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergmans läroår, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att få en hund — samt substantiv — adjö, små gödar; två tanter
i familjen, fröknarna Söderlindh, vederforos till och med den
enastående och stora äran att döpas till Gödarna, kort och gott.
Till den grad hade de vunnit pojkens bevågenhet. — Släktingar
i långa banor kunna vittna om den uppfinningsrikedom
beträffande smeknamn, som utmärkte den unge — och även den äldre
— Hjalmar Bergman. Ett litet bevis är den benämning han gav
sin syster Ester och en god vän till henne, anspelande på deras
ofta manifesterade iver att — måhända i bantningssyfte — »gå
ut och gå»: de kallades »gånggångerna»!
Emellertid är med all säkerhet gymnasisten Hjalmar
Bergmans förhållande till sina närmaste inte tillnärmelsevis speglat
i dessa om ett innerligt och skiftande känsloliv vittnande
smeknamn. Det hade även andra sidor, mindre ovanliga under
pubertetsåren, och i Jag, Ljung och Medardus ha även dessa fått
sin beskrivning. Jag syftar på den begynnande
självständighetens yttringar, drag av trots och opposition, både mot den
viljestarke och despotiske fadern och mot de band, vanorna i ett
hem alltid lägga på en ungdom. Var fadern härsklysten,
impulsiv och stolt över sin sons begåvning — systrarna vitsorda den
nyssnämnda romanens framställning i detta fall — så var i stället
modern, den allmänt omtyckta Fredrique Bergman, av en mera
konventionell läggning. Hon höll på den goda tonen, avskydde
alltför starka motsättningar i samtal eller uppträdande, alltför
starka ord, varje uppträdande som stred mot det passande. Det
rådde i stort sett en stillsam anda i det Bergmanska familjelivet,
och yngsta barnet bidrog inte att skapa stoj och bråk. Som en
egendomlighet brukade Hjalmar Bergman själv beteckna faderns
ängsliga omsorg om hans hälsa under tidiga år; det gick så långt,
att Hjalmar inte skulle få springa över golvet eller röra sig för
fort — han kunde ju ramla och slå sig! Det kom en dag, då
12 123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
