Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergmans läroår, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
piller för saken, varför Sundelius troligen ansett ögonsvagheten
bero på allmän klenhet och ordinerat styrkande medel.
Förmodligen har den ögonsjukdom, som ett par år senare (1904) hotar
honom med blindhet och för vilken han söker hjälp hos en tysk
specialist, under Uppsalavistelsen börjat visa sina första
sym-tim, vilka tytts som tecken på klenhet. Sjukdomen yttrade sig
som fläckvisa inskränkningar av synförmågan, synfältet blev
begränsat och synvidden liten. Den torde ha haft samband med
hans allmänt nervösa konstitution. Att den under åren 1901
—1902 ej varit särskilt svår, därpå tyder utom det anförda den
jämförelsevis vårdade pikturen från dessa år. Kort härefter
synes han ha lagt sig till mecl att skriva på maskin, en på den
tiden sällsynt konst, som tillgreps uteslutande för att skona hans
ögon; i brev från 1905 klagar han över att för ögonblicket inte
ha maskinen till hands: han har då svårt att skriva och stilen
är ytterst svårläst,
Frågar man slutligen efter direkta vittnesbörd om hans
litterära planer och verksamhet under den tid, breven omfattar,
blir resultatet magert. Några ord, som tvda på, att han
fullbordat även större arbeten, förekomma emellertid. I ett brev från
den 21 januari heter det: »På ’Einar Väring’ (ev. Eivor, resp.
Väring), som jag snart skall skrifva om, skall jag sätta som
motto början till Divina Commedia», varefter han citerar några
verser på italienska, närmare bestämt de rader som i en svensk
översättning lyda:
Jämnt halvvägs hunnen på vårt jordlivs bana
befann jag mig uti en dyster skog
och sökte fåfängt rätta stigen spana.
Att skildra denna skog blir bittert nog:
den var så ödslig, vild och hemsk att skåda,
att minnet mig på nytt med fasa slog
och knappt i döden värre kval kan råda.
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
