Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
OREGON OCH WASHINGTON’.
kan också med lätthet tillfredsställa hungerns kraf. Sjukdom,
död och ålderdom finnas deremot icke. När en indian är sjuk,
tro hans vänner, att de dödas andar sväfva omkring honom och
vilja hemta hans själ. Derför gå deras läkemetoder egentligen
icke ut på att böta sjukdomen, utan afse i dess ställe att drifva
bort andarne. Den vilda rosenbusken anses ega särskild makt
öfver andar och spöken och begagnas derför vid sjukläger och
på grafvar till skydd mot andeverlden. Indianerna tro, att vissa
personer tillåtits besöka andeverlden och återkomma för att
omtala, hvad de sett. Denna tro härleder sig sannolikt från
drömmar, feberfantasier eller syner under ett tillstånd af skendöd.
Enligt indianernas föreställning dansa, sjunga och förnöja sig
andarne bela natten igenom, men ligga under dagen stela och
medvetslösa bland de dödas multnade kroppar och ben på
graf-platserna. Denna tanke har den förut omnämde dr.
Kuyken-dall i sitt vackra poem "De dödas ö" framställt i en vers, som
vi här vilja försöka återgifva i öfversättning:
"I obeskriflig prakt, i glädje yr
De hela natten dansa, le och sjunga;
Men ack, så snart som morgonrodna’n gryr,
De sjunka ned i dödens sömn den tunga.
Se’n ligga de vid grafvars tysta tjäll
Bland ben och knotor, hvilka maskar göda,
Tills skuggor falla i den sena qväll, —
Då börjar glammet åter bland de döda."
Indianernas sagor vimla af motsägelser och orimligheter, men
ha mycket gemensamt med andra folks gudasagor.
Föreställningen om en skyddsande finnes bos indianerna, och förr brukade
de sända sina barn ut efter qvällens inbrott, i tron att de då
skulle kunna förvärfva sig en dylik ande. Om en fogel eller
annat djur gaf något läte från sig, medan barnet var ute, skulle
det lägga märke dertill, ty detta djur var då ämnadt att bli
barnets skyddsande. Vidskepelse är den sista återstoden af
barbarism, som lemnar menniskorna under deras färd framåt på
civilisationens bana, och ännu torde intet folk på jorden vara
helt och hållet fritt från denna förnuftets besvärliga boja. Och
dock finnes mycket, som talar för, att icke allt är vidskepelse,
som fått detta namn. Föreställningen om naturandar eller
åtminstone om ett lif, som genomgår bela naturen och ger sin
kraft tillkänna öfverallt, om också icke alltid förnimbart för våra
yttre sinnen, har delats af både skalder och vetenskapsmän och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
