Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Svenska Flottans minnen - Hogland, den 17 Juli 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På pistolhåll drabbar hårdt tillsamman
Med en ovän, som, fast öfverlägsen,
Redlös skjuten, snart ej kan sig värja!
Hurra! se, Andraeasflaggan sänkes!
»WladislafT», det stolta, ger sig fånget
Och bogseras af fregatter undan.
Öfver allt den ryska flottan viker
Och med bräckta timmer, klippta vingar,
Sträfvar hon med nit att hålla lofven
Och att närma sig till Cronstadts dockor,
Men, o sorg! hon förer med ett byte,
Fast af hjältemodet länge värnadt,
När af tre det girigt eftersträfvas.
Midt i striden, fallet uti stiltje,
Var ej möjligt att »Prins Gustaf» vända,
Stång och roder, segel, tåg och tackel,
Söndersargade af ryska kulor.
Med förtviflan säg gref Claes Wachtmeister,
Att en räddning icke mer var tänkbar.
Ej ohämnad viker dock den tappre:
Ett skepp sänkte han - så är berättadt -
Ännu ett han tvingar lemna striden;
Sjelf han måste dagens offer blifva.
Länge sedan aftonskymning inträdt,
När de sista tordönsbullren hördes,
Men allt mer och med ur fjerran ljuda.
Småningom allt blir sä tyst som grafven.
Kring kanonen, nu förstummad åter,
Hvila tröttade, men segerglade,
Alle man om bord på svenska flottan,
Väntande den nästa morgons strider.
Adertonde Julidagen grydde,
Sent omsider fram ur tunga molnen,
Efter sista dagens sammandrabbning.
Långt mot öster syntes Greighs eskadrar
Ännu dröjande att söka hamnen:
Men, när snart frän azurblåa hvalfvet
Solen glänste på de hvita segel
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
