Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cid, efter spanska romanser, af J. G. von Herder, öfversättning - Cid i Valencia och i döden - LXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LXVII.
fanor, gamla fanor,
Som så ofta Cid med seger
Följde uti skarpa slag
Susen I ej högt i luften
Utaf sorg, att ord och stämma,
Att en tår er felar nu;
Ty hans öga re’n är brustet,
Er han sista gången ser.
Lefven väl I berg så sköna,
Teruel och Albarazin,
Vittnen evigt om hans rykte,
Om hans lycka, om hans mod;
Lefven väl, I sköna höjder,
Och du utsikt hän åt hafvet.
Ack, oss döden allt beröfvar,
Som roffågeln röfvar allt,
Se, hans öga nu det brister
–Han oss ser den sista gång.
Hvad har han väl sagt, den gode,
Cid? Han på sin dödsbädd ligger.
Hvar är nu hans härskarstämma?
Knappast man förstår hans hviskning,
Att sin gamle vän Babiega
Än en gång han önskar se.
Trogne Babiega kommer,
Ädle hjältens trogna sällskap
I så mången, mången strid.
J 50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
