Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torquato Tasso, af Goethe, öfversättning - Tredje akten - Fjärde scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men ibland vänner fritt man talar ut,
Man tryggar sig vid deras kärlek, man
Tillåter sig en nyck? och lidelsen
Mer otämd verkar; så vi lättast såra
Just dem som varmast älskas utaf oss.
LEONORA.
I denna lugnare besinning känner
Med glädje jag min dyre vän igen.
ANTONIO.
Ja, jag förtörnas - fritt jag det bekänner -
Att jag i dag mig utan hejd förgått.
Men tillstå ock, att när en verksam man
Med svettig panna från sitt dagsverk kommer
Och i den sena kvällens skugga längtar
Att hvila ut till nya mödor än,
Och då en lätting där han finner redan
Sig slagit ner i skuggan, måste ej
En mänsklig svaghet i hans bröst då vakna?
LEONORA.
Om han är riktigt mänsklig, säkert äfven
Han delar gärna skuggan med en man
Som gör hans hvila ljuf, hans möda lätt
Med sina samtal, sina hulda toner.
Vidt är det träd, rniri vän, som skuggan ger,
Och ingen nödgas tränga ut den andra.
ANTONIO.
Vi vilja icke, Leonora, här
Med blotta liknelser på måfå leka.
Det mycket finns som man i denna värld
Åt andra unnar, gärna med dem
delar-En skatt jag vet dock som allenast man
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
